Intressant pass, benen var sega och odugliga och det släppte aldrig men det gick att springa ändå. Det blev bara mer påfrestande för psyket att man aldrig kom in i någon skön rytm eller så. Passet fick mer mil-ätar-karaktär, kan man säga. Något som görs för att det måste göras, men utan entusiasm.

Det har varit mycket mängd den här veckan, det känns i benen också. Men jag är rätt nöjd, för imorgon är det vilodag och den inföll alldeles perfekt. Tårna är förståss ömma nu, men de började faktiskt inte ömma förrän efter en timmas löpning och det blev aldrig outhärligt. Lite distraherande men inte så jag funderade på att kliva av.

Lyckades komma ihåg att strecha också. Välbehövligt 🙂