Långpass på schemat idag. Jag såg nog ut som en riktig tomte när jag gav mig iväg, med kläder i alla möjliga och omöjliga lager; kompressionsstrumpor med ankelstrumpor under, röda tights som på det senaste börjat glida ner så obehagligt, och därför tog jag Gundakortkalsongerna utanpå. Funktionströja och löparjacka, mössa och fingervantar. Och som pricken över i –både vätskebälte och vätskeväst. Men hade inte vätska i båda (fast just idag hade det behövts…), jag blir inte vän med det där munstycket till vätskevästen. Försäljaren förklarade i telefon för mig hur man ska göra men när jag ska fixa det själv blir det inte som han sa. Men jag gillar mina flaskor och bältet har jag alltid, tycker det känns som ett litet stöd för ryggen. I ryggan kan jag ju ha mössa, vantar och lite plåster på ultran. För mössa och vantar räknar jag med kommer att behövas även om en månad.

Passet bjöd på ett par snökornsskurar men också mycket sol. Och blåst. Hade motvind hela vägen från Dalby till Lund, en sträcka på ungefär en mil. Fick upprepade gånger tala om för mig själv att jag fick strutta fram hur långsamt som helst, bara jag inte stannade och gick. Erinrade mig att älskling som skulle ut och spela golf idag vid frukostbordet yttrat att ”Det blåser inte i alla fall”. My ass!! Det slutade ändå med att jag stannade och gick totalt tre gånger; en gång efter att jag hade ätit och druckit vid varvningen, de två andra gångerna på grund av motvinden. Och i viss mån törsten. Skillnaden mot för en vecka sedan var att idag var det inte omöjligt att sparka igång kroppen igen när jag hade gått en bit.

Tömde totalt sex vätskebältesflaskor under passet och var ändå törstig och kissade brunt när jag kom hem. Visserligen äter jag mediciner som orsakar muntorrhet, men så här kan jag inte minnas när det var senast. Dessutom tycker jag att jag drack bra igår.

Men åter till motvinden. Första målet blev att ta mig till stället där vägen vänder 180 grader så att jag fick medvind igen. Nästa mål låg drygt två kilometer framåt; varvningen där jag hade lagt dricka och russin. Sedan var det inte långt till 25-kilometerspasseringen och allt efter den såg jag som en bonus. Hade bestämt mig för att vara ute i tre timmar och på dem blev det 26,17 kilometer. Men trots motvind, vätskebrist, ett benpass i lördags och annat jag kan skylla på så känner jag mig jätteosäker på formen. Det ska ju inte behöva kännas som sista milen på ett maraton. Å ena sidan har jag bokat hotell och köpt tågbiljetter. Å andra sidan vill jag inte göra den resan för att bryta loppet. Eller bli plockad av banan för att jag inte hinner före ”repen”.

Men nu blir det soffhäng hos älskling som en skön avslutning på veckan!