Jag var uppe och vände på 91,1kg innan jag slutade amma, det kallar jag nota!

Nu har jag tagit mig ner till 88,0kg och även om vägen är rätt ojämn och guppig är den klart utstakad nu. Det kommer att bli besvärligt och irriterande, men rutinerna måste komma på plats ordentligt igen, träningen är jag så smått igång med redan och vågen ska nyttjas flitigare.

För att komma tillbaka till trivselvikten ~65-66kg kommer det att krävas en hel del, och för att nå tävlingsvikten ~62-63kg ännu mer. De sista kilona brukar vara absolut värst, säger alla jag någonsin pratat med. När jag var viktstabil var jag säker på att det var sista gången jag behövde göra den här resan, jag hade metoderna och kunskaperna och nu skulle ingenting kunna ändra sig. Nu skulle jag få behålla min fina vikt.

Ja, sen vet ni ju hur det gick. Grynet, lika efterlängtad och planerad som oväntad och överraskande, gjorde entré och +20kg senare känner jag ändå att jag skulle inte vilja ändra någonting. Med mina två andra rasade jag i vikt, den här gången la jag på mig. Sånt är livet antar jag, det har ju hänt en hel del sedan sist.

Grynet sover bättre om nätterna, i perioder i alla fall, och är generellt en väldigt snäll och go liten bebis så jag hyser gott hopp om att få träna regelbundet. Särskilt när det blir barmark så jag kan ta vagnen och springa med henne. När hon blir ännu lite större kan hon få följa med mig till gymmet och leka medan jag tränar. Det finns små hantlar och bollar hon kan pyssla med, och väljer vi en bra tid stör vi ingen annan.

Så slår jag två flugor med samma smäll, jag får träna och Paula får en förebild att se och lära av. Barn gör inte som man säger, de gör som vi gör. Äta hälsosamt, träna och ta hand om sig lär de sig genom att se hur vi vuxna äter, hur vi tränar och hur vi tar hand om oss. Och i början är det mest jag som kommer att vara föremålet för Paulas uppmärksamhet. Det jag lär henne, genom att vara och leva, kommer att sätta spår genom hela hennes liv. Säkrast att se till att det blir positiva och bra saker hon får med sig, eller hur?

Om inte det är motiverande nog vet jag inte vad som skulle vara det.