Nej, men däremot dags för en försenad racerapport från Lucialoppet! For my own reading pleasure kommande år. Skulle till äventyrs någon annan tycka att det är kul med en inaktuell racerapport från en motionerande gammal farbror i ett obskyrt lopp på Gotland så är det bara att hugga in…

Nu när jag halvhaltar fram är det nästan svårt att föreställa sig, men jag var faktiskt i riktigt god form i början av december. Målet inför Lucialoppet var därför självklart: efter 39:04 och 39:09 de två senaste åren skulle nu 10,6 km-banan klaras av under 39 minuter. Lyckades jag med det var chansen dessutom god att det skulle bli en pallplats eftersom Fred och Reintz nöjde sig med att titta, filma och blåsa gashorn.

Förhållandena för dagen var barmark och ett antal plusgrader samt traditionsenligt friska vindar. Vindriktningen var dock, tack och lov, nästan rakt västlig vilket innebar att det bara var rak motvind den korta biten från Bingan bort till lasarettsbacken. Att det var motvind även nedför backen gjorde ju inte så mycket. Det viktiga var förstås att man slapp rak motvind utmed havet på tillbakavägen. Vinden kom snett framifrån och bromsade säkert en del, men inte alls så illa som det kan vara.

På startlinjen kändes placeringarna 1 och 2 rätt givna – Bagarn var i form och torde bli svårslagen för Stålis, som däremot inte precis behövde snegla över axeln efter hot bakifrån. Vem som skulle utgöra det obefintliga hotet var inte lika självklart eftersom Mackan Larsson behagat dyka upp. Han klagade på bristande form men jag har aldrig slagit honom tidigare så bronset kändes plötsligt lite hotat. Ulven Öman och Olof ska inte heller räknas bort men om benen svarade som förväntat kände jag att de borde bli frånåkta.

En som definitivt tänkt åka ifrån alla andra var Bagarn, som inledde fullständigt vanvettigt. Första km klämde han på 2:53 med Stålis i rygg. Någonstans utmed Allégatan trillade sedan Stålis av och fick njuta i ensamhet. Inledningsvis hängde även tre yngre förmågor från halvmilsloppet på i Bagarns tempo, vilt sprintande. Föga förvånande dog de sotdöden efter några hundra meter, även om en av dem lyckades stabilisera tempot till min fart ytterligare en stund. Strax före 1 km släppte han även mig. Då hade jag klämt inledningen på 3:17 men var alltså redan totalt avsågad från ledningen. Man ska även ha i åtanke att första km går svagt uppför, så det var ingen lek i början.

Fred och Henrik hängde med i bil och ropade rapporter. Därifrån fick jag tidigt veta att jag hade ca 20 sekunders lucka bak till Marcus & co. Eftersom jag vet att han brukar börja konservativt men komma ångande senare i loppet kände jag mig inte det minsta trygg med det så jag fortsatte att trycka på, även om farten naturligtvis avtog lite grann.

När jag vek upp i motvinden  vid Korpen fick jag rapport om att luckan ännu var stor men kanske ett par sekunder mindre än sist. Eventuella tankar på att slå av lite fick anstå. Första halvmilen gick bara några sekunder långsammare än mitt banpers på 5000 meter så det var upplagt för en tung avslutning uppför Färjeleden så småningom.

Vinden utmed havet var, som jag nämnde, kännbar men fram till Almedalen kom den mer från sidan än framifrån. Därefter blev det mer påtaglig motvind. Efter den sjätte km (3:34) började vinden i kombination med den tuffa inledningen att kräva sin tribut. Tack och lov var det inte bara jag som tappade fart för trots att jag nu gjorde beskedliga 3:53-4:02 på sträckan fram till Färjeledsbacken så närmade sig inte vargflocken. 

Vad som däremot närmade sig var den kritiska punkten för att klara sub 39. Nu gällde det att bita ihop i drygt 1,5 km uppförsbacke och 4:15-fart uppför det jobbigaste partiet var helt ok. Frågan var om det skulle räcka och om jag hade en tillräckligt stark avslutning?

Strax före trafikljuset vid Medvalls passeras 10 km och klockan hade då precis tickat förbi 37 minuter, efter en 3:55-km i fortsatt svag uppförsbacke. Någonstans i bakhuvudet hade jag minnet av att det varit samma läge för två år sedan så nu var det bara att dunka på. Den gången gick det visserligen inte vägen, men då hämmades spurten lite av halka.

Det vore dock en lögn att påstå att jag kände mig som Mo Farah när jag försökte trycka ur den sista krämen ur tuben. När jag passerade mållinjen hörde jag speakern säga 39:04. 

Igen. 

Så jag skrek “Faaaaan!”. 

Igen.

Jodå, visst är Lucialoppet ett lopp med traditioner.

Trots denna försmädliga repris måste jag säga att tredjeplatsen, första segern över Mackan (marginalen blev hela 44 sekunder till sist) och faktiskt även tiden gör att detta nog var mitt bästa lopp detta i övrigt magra år. Jag har ju inte blivit två år yngre sedan min förra 39:04-prestation. Med hänsyn tagen till vind och ganska många höjdmeter vill jag nog påstå att denna prestation borde ha kunnat räcka till sub 36 på 10 000 meter tartan vid vindstilla. Så den finns där någonstans i djupet, den där 35:XX-milen.