Nu märks det att det bara är 12 dagar kvar till Lidingö Ultra, för nu börjar jag bli nojjig. Jag är supernojjig när det gäller knäna och inbillar mig att jag håller på att få löparknä i bägge knäna allraminst. Inte blev det bättre av mina eskapader på högklackat (och egentligen hade jag väl kunnat räkna ut det på förhand, om jag hade tänkt efter). 😀

Nå, idag kutade jag på löpbandet och nästan direkt talade tibialis anterior om för mig att de var trötta och ömma, det var i alla fall i den regionen det ömmade. Känslan försvann när jag blev uppvärmd, men jag beslöt att korta ner och bara köra ett kort pass ändå. Jag må vara nojjig, fast varför chansa?

Måste ha glidit in i dimman efter några kilometer, för rätt vad det var upptäckte jag att jag sprungit i över en halvtimma och att mp3:an hade lagt av. Intressant fenoment. Fast jag höll mitt tänkta långpasstempo, det ska inte vara jobbigare än att jag kan glida iväg i tankarnas och drömmarnas värld och låta tiden flyta iväg. Det är det tempot jag ska orka hålla i timme efter timme. Vi får väl se hur det går. 🙂

Älsklingen kom förbi när jag tuffade fram på löpbandet (det kändes oförskämt skönt att springa f ö, jag förstår varför en del ger efter och springer även om de är skadade!) och han fick kolla knäna åt mig. Först bände, sträckte och tryckte han på knäna och kringliggande muskelfästen och därefter konstaterade vi gemensamt att mina problem sitter i huvudet.

Fast jag bestämde mig ändå för att bara springa ett eller två lätta pass till denna veckan och motionscykla för resten av slanten. Trappa ner kan man väl säga att jag redan börjat med, det är väl dags för det ungefär två veckor före tävlingen. Inte soffa ihop sig, men träna lätt och låta kroppen läka och superkompensera eller nått 😀