Tävlingssäsongen är här på allvar. På lördag går startskottet på VM i Motala långdistans triathlon. Det är också startskottet på min tävlingssäsong i triathlon. Efter VM väntar fyra officiella triathlontävlingar till. huvudmålet är Kalmar IM i augusti. Nu är det dags att njuta och skörda av all den nedlagda träningen som är gjord. Inte för att jag inte njutit av träningen för jag älskar träna. Nu är man i det läget att man går och känner efter och är rädd för förkylningar och skavanker. Det var väl inte bäst att vara ner i asfalten i lördags men man ska ju ha kul också. Men cykeln är på service, hämtas snart, ny växelvajer, växlarna justerade, tävlingshjulen trimmas. Bilen är inte så tvättad men den lär väl bli smutsig på vägen ner. Cykeltvätt blir det i Motala, något ska man ju göra där också. Jag själv är servad, tre behandlande massagetimmar har jag fått.

Känner mej så privilegierad och tacksam som får leva det här livet och för allt stöd jag får av tränare, familj, träningskompisar, funbeatkompisar, hjälp med utrustning. 

Hur det än går så är vägen det viktigaste målet, den har varit backig men ska prata om den efter “resan” är slut i höst.

Mitt mål i Motala är förstås målgång, vilja göra ett sådant lopp igen och inte minst att hålla mig till min tävlingsplan, mitt upplägg, inte låta mig stressas av jaga placeringar utan ha tålamod (tålamod är en enorm utmaning om man heter Marie-Louise Jakobsson). Visst finns det där eländiga hjärnspöket där som hela tiden säger att nja, du kanske ska bryta och samla frimärken i stället. Det spöket är min värsta konkurrent. Samtidigt vet jag nu att jag tränat rätt för uppgiften, långt ifrån snabbast men jag fixar det. 

Tack alla vänner utan er hade jag inte klarat detta