Nu har jag vågat. Jag har gett blod. För en som är nålrädd är det en stor grej att våga låta dem köra in den där vassa saken i armen, men när det var gjort var det bara spännande. Det tog bara tio minuter så hade de tagit det de ville ha för den här gången och jag kände mig faktiskt lite nöjd med att jag äntligen vågat.

Jag har en populär blodgrupp som de alltid har brist på så hon var glad att jag kom förbi. Mig veterligen har de väl alltid brist på allt blod?

Hb 142 är väl rätt bra för att vara kvinna, mellan 120–150 skulle jag visst ligga för att det skulle vara bra. Så då var det bra, för högt eller för lågt kunde bero på mindre kul saker som sjukdom eller doping om jag inte fattade fel.

Nu ska jag, som en snäll liten blodgivare, knapra Duroferon i tjugo dagar. Med lite tur kommer de inte kalla mig förrän efter Stockholm Marathon, för då har jag hela sommaren på mig att återhämta mig 🙂

Nu är jag lite stolt 🙂