Jag var skeptisk till löpning i morse, tung och seg i kroppen. När jag tittade på passet som stod på schemat kände jag mig nästan lite uppgiven, jag skulle behöva springa väldigt bra kändes det som för att lyckas. Som förra vecka, när jag flög fram. Men då var jag fräsch och stark i kroppen.

Fast skam den som ger sig, jag måste ju försöka så jag gav mig ut. De första kilometrarna ska vara uppvärmning, så det var ingen idé att dra på. Långa rakan förbi Rinkeby är så tråkig att klockorna stannar, sen kommer man till en bro som är lite elak. Förbi Ursvik är det mest motlut och innan man kommer till nerförsbacken vid Lötsjön måste man förstås upp för backen…

Men sen kommer sjöarna, hyfsat platt och fint. Idag var det inte så mycket flanörer ute. När man kommit runt sjöarna är det bara att jobba sig hemåt igen samma väg som man kom. Nu är alla medlut motlut och alla nerförsbackar blir uppförsbackar, så det jämnar ut sig på något sätt.

Det blev ojämnt så det förslog, inga jämna fina tvåtusenmetersintervaller här inte. Men det gick fort där chansen gavs och jag höll bra fart faktiskt. Trots benen, trots vaderna och trots att jag kände mig seg. Jag joggvilade 90 sekunder mellan tvåtusingarna och tog mig på det viset hem på 1h 38 minuter – bara en minut långsammare än kanonlöpningen förra veckan. Jag tittade förundrat på klockan när jag stoppade den vid min lyktstolpe.

Makalöst så man kan bedra sig ibland. Jag som inte trodde det fanns någon fart i benen idag, med tanke på förra veckan…