För första gången i mitt liv jag ett träningsintresse som är beroende av en specifik träningskompis. Sporten är badminton. Visst, det blir högst en gång i veckan men det är skoj!

Tycker det är riktigt roligt, och inser då hur känsligt det är att man har någon att spela med. Om den man brukar spela med inte tycker badminton är roligt längre så kan man ju inte spela.

Allt jag har tränat förut har varit sånt man kan träna själv, fast helst i grupp. Som kampsport på en kampsportsklubb, löpning i löparklubb eller spinning/body-pump/box mm på gym. Det kan man göra även när träningskompisen inte har tid eller inte känner för att träna. Eller så har jag gymmat, sprungit och cyklat själv när träningskompisarna inte kunnat hänga med. Badminton kan man inte spela själv över huvud taget.

Vilken konstig känsla, att vara beroende av någon annan. Då inser jag också hur viktigt det är för mig att röra på mig väldigt mycket. 🙂