Fick en akuttid hos Pia på Sundbybergs Hälsocenter, nacken höll på att krampa ihop och den här gången tänkte jag inte vänta lika länge som jag gjort förr. Ändå var nackmusklerna hårda som sten när jag kom in, och det tog henne en massa arbete och slit för att få igång blodcirkulationen i min stackars nacke igen.
Med några rätt intressanta grepp knakade hon loss låsningar i bröstrygg och nacke – det låter inne i skallen när de gör så där men det är så skönt efteråt. Nu känns det betydligt mjukare, mer rörlig och nästan helt snärtfri.
Att jag drabbades den här gången berodde antagligen på balansbrädan. När man står på en instabilt underlag strävar kroppen efter att hålla huvdet stilla och då jobbar nacken och ryggen övertid för att stabilisera oss. Min balansbräda tillhör de svåraste som går att få tag på, och jag har använt den flitigt varenda dag. Inga långa sessioner åt gången, men ofta.
Men nu vet jag det åtminstone. Jag kanske inte ska vara fullt så entusiastisk på balansbrädan i fortsättningen, portionera ut besöken och vara mer sparsam med dem så att kroppen hinner vila mellan varven.
Krya på dig, har undrat varför du varit “tyst”…
kram/Shamala