Trots gårdagens klättring och lite stela ben bestämde jag mig för att jag ville försöka på 10km. Klättring tar mycket på benen vare sig man vill eller ej och jag har gjort mycket som anstränger främst vaderna på sistone. Men man ska inte ta ut misslyckanden i förskott, så jag värmde upp 1,5 km innan jag nollställde löpbandet och gav mig av.

Valde att lägga mig i ett något högre tempo än förra gången och det kände jag av. Vid 5km tyckte kroppen att det var nog, men det höll inte jag med om så jag intalade mig själv att jag skulle få en vattenpaus vid 7,5. Alltså en sådan där vattenpaus där man faktiskt går en liten stund innan man får fart igen. Den mutan fungerade och jag avslutade med att spurta sista kilometern för att kompensera promenaden. Tack vare det kom jag fram på facila 75:22 och det var tillräckligt nära måltiden 75 minuter tycker jag. I alla fall med tanke på att jag inte ens var riktigt på hugget idag.

Det var en viljans makt över benen helt enkelt, vilket gör det till en ännu skönare prestation än om jag hade sänkt tiden en dag då jag känner mig på gång.