Han den där Frej som är min PT på gymmet gick igenom mitt andra program på eftermiddagen. Det var en sanningens timme det. Det är roligt och motiverande med de passen men pinsamt vad klen jag har blivit på vissa saker! De där armhävningarna till exempel vill jag ju inte ens tänka på. Sedan har vi Hill climbs (den förberedande varianten när man drar in båda benen) med Jungel gym/trx. Man vill ju bara lägga sig ner på golvet och gråta. Jag inser ju någonstans att jag förhoppningsvis kommer förbi det läget någon gång och det blir genomförbart. Tills dess blir det nog att ta med en handduk till passen. Inte bara för att torka svetten ur pannan med, utan tårarna också…

Nytt program nya tankar