Vi människor är de enda varelser här på jorden som vill veta vår egen framtid, för vi är de enda som inte alltid klarar att leva i nuet. Vi vill veta vad som ska hända härnäst: Hur ska det bli med mitt jobb, hur blir framtiden ihop med min partner, hurdan blir min hälsa under de kommande åren? Vi har så många frågor inom oss. Vi ägnar dagen åt att tänka på morgondagen och morgondagen åt att våndas över att vi förspillt gårdagen.

Människans tankar är som en groda: hoppar ständigt in i framtiden och tillbaka igen med bävan eller glädje beroende på vad vi ser framför oss. Två tredjedelar av ett vanligt människoliv tillbringar de medvetna tankarna i framtiden. Men de omedvetna tankarna lever nästan helt och hållet i framtiden, och det styr människans energier i nuet. Det är därför man grips av panik när man inte kan se vad som ligger framför en. Antingen det gäller företagets eller förhållandets framtid hemsöks man av sin egen oro.

När sikten framåt är skymd och man inte kan se någonting blir man orolig och ängslig. Vet man att något gott väntar i framtiden känner man sig trygg och optimistisk i nuet. Men känns det som om något dåligt väntar längre fram mister man all iver och spiller tid och kraft på att grubbla på den där stunden som ännu inte har inträffat.

Oro uppstår när man saknar visioner. När tankarna oftast uppehåller sig i framtiden kan man lätt drabbas av ångest. Det gör man ibland när man inte befinner sig själsligen i nuet. Att sinnet är frånvarande i nuet är det farligaste en människa kan råka ut för. Liksom frånvaron av ljus är mörker och frånvaron av ljud är tystnad, är sinnesfrånvaron den känslomässiga död som försätter sinnet i celibat från själva livet.

Rädslan är i nuet, medan ångesten är tankarnas framtida rädsla. Rädslan vingklipper den mentala utvecklingen. Den tränger in i sinnet när man är barn. Rädslan är djävulen som lever i det hav man vill korsa för att nå sina drömmars rike. De som lyckas här i livet är de krigare som har besegrat den djävulen.

Först måste man intala sig att man är starkare än den, än rädslan, den inre fienden. Sedan börjar man jaga rädslan istället för att låta sig bli jagad av den. Slutligen ska man inte äventyra segern när djävulen gömmer sig framför ens mentala kraft –man ska istället hitta den och döda den så fort som möjligt.

(I det sista regnet, Janesh Vaidya)