Varje ord och handling är som en bumerang. Det man slungar mot omvärlden vänder tillbaka, och en vacker dag blir man själv träffad av det. Ler man mot världen så ler världen snart tillbaka. Handlar man i vredesmod svarar omvärlden med att lägga hinder i vägen för en.

Världen man färdas genom är som ett spegelhus. Vart man än vänder sig ser man bara sig själv. Vem man än möter speglar han eller hon ens egen dolda natur. Det man tror att andra tänker om en själv är bara ens egna tankar, och ser man sig själv med den blicken målar man upp en bild inom sig. Och ser man genom den bilden speglar man sig själv genom andra, världens speglar.

Det gäller för alla känslor. Den som tror sig värdelös, och som tror att världen ser honom på det sättet, törs aldrig försöka nå sina drömmars mål. Först målar han upp bilden av sig själv som en ynkrygg, och sedan betraktar han världen med samma ögon. I gengäld kommer världen att visa honom samma spegelbild, och han kommer att misslyckas i sina försök.

Tankarna är som en duk där man kan måla upp sitt öde. Först målar man en vacker bild av sig själv på duken och sätter den bilden bakom regnbågshinnan. Sedan låter man den stråla ut mot världen med ljuset som strömmar ut genom ögat, och slutligen låter man den komma tillbaka från speglarna till sinnet.

Om man målar upp goda tankar inom sig, om man handlar generöst och inspirerande, så bemöter världen en på samma sätt.

(Ur I det sista regnet av Janesh Vaidya)