Efter ett dygn på triumfvagnen var det dags för en återställare på onsdagsmorgonen. Nystartade Almedalsloppet lockade ca 160 löpare, jämnt fördelat mellan herrar och damer, med en tiondelsmara utmed havet.

I brist på de vanliga Romaiterna hade jag förstås ingen koll på vilka ulvar som gömde sig i fårskocken men min ambition var ju att vinna igen. Efter start blev det dock direkt uppenbart att det inte skulle bli någon promenadseger – en påtagligt spänstig gestalt i landslagströja med namnet Salmén tryckt över bröstet presenterade sig snabbt som huvudmotståndare genom att rusa iväg som om det var ett 400-meterslopp. Det är ju inte helt ovanligt i den här typen av lopp att överambitiösa rookies idiotöppnar för att sedan stå parkerade 500 meter efter start när bensinen tagit slut, men den här killen visade inga yttre tecken på att vara en sådan. Däremot var de 2-3 andra som inledningsvis hängde på Salmén precis sådana typer, så dem oroade jag mig inte över.

Jag hann att tänka att “det var det loppet” och att nu skulle jag väl inte se det där linnet igen förrän han stod och blev segerintervjuad medan jag smet i mål i skymundan, men utmed Almedalsdammen bedarrade farten markant och jag började sakta närma mig. Luckan blev aldrig större än 10 meter och efter 2 minuters löpning var jag och en yngling i ljusa kläder uppe i Salméns rygg. Ynglingens säckiga badshorts gav mig den viktiga informationen att han inte var tävlingslöpare så jag gav honom ytterligare en minut av stjärnglans, en prognos som stämde nästan på sekunden. När Salméns klocka pep för 1 km hade 3:20 passerat och trion var då på god väg att bli en duo.

Jag hade vid det laget klivit upp på Christofer Salméns rygg som en klassisk Kånken och där tänkte jag hänga på första halvan för att sedan gå upp och systematiskt mala ner min motståndare till riktigt fin färs. Han sneglade ständigt bakåt vilket jag också valde att tolka som positivt. Tempot var hyggligt men absolut inte övermäktigt.

När vi vek upp mot Kärleksstigen sög det fint i benen. Det är ju inte precis Kebnekaise men även några få meter känns när man ligger såpass långt över tröskelfart. 

Jag tänkte så det knakade – när var rätt tillfälle att göra mitt motdrag? Det fick ju inte bli för sent eftersom jag sett vilken toppfart han kunde pressa fram men jag ville ju inte lida längre än nödvändigt heller. Banan hjälpte mig lite med beslutsprocessen eftersom stigen ner genom Nordergravar just då kändes lite för smal och knixig för någon attack men innanför Snäckgärdsporten lade jag i en högre växel. Det gjorde Salmén också så fort han märkte att det ryckte i linan så inledningsvis hände inget mer än att det gick lite snabbare, men efter ett tag började han faktiskt att släpa lite. Jag fick njuta av ledningen när vi dundrade förbi Kruttornet och tillbaka in i Almedalen. Christofer hade släppt en liten lucka på kanske fem meter men den kändes absolut inte betryggande. Jag hade i alla fall fortfarande ledningen när vi passerade partibodarna intill scenen och vek in på Donnersgatan, men strax före SVT:s Debattstudio passerade X2000 och godståget Ängshammar fick finna sig i att stånka in mot terminalen på Tage Cervins gata som tvåa.

14:37 på 4,2 km ger 3.29 i snitt på en bana med lite knixar och småbackar, och det får väl duga klockan 8 på morgonen. Salmén hann på den korta biten in i mål dra ifrån till 14:34.

Tre sekunder var alltså skillnaden mellan segerintervju i Expressens webb-tv samt sprillans GPS-klocka, och anonymitet och ett något mindre lockande aktivitetsarmband. Men jag ska inte klaga – på det här viset slipper jag ju att bli irriterad på en TomTom Runner Cardio igen.

Efter lite post-race-googling kan jag också konstatera att nog ingen taktik hade hjälpt. Christofer Salmén gjorde 34:15 på milen i maj – kanske inte så landslagsmässigt som tröjan indikerade men med god marginal tillräckligt mycket bättre än mig för att kunna stå emot även en ytterst plågsam tröskelattack.

Tur att Åsa var på plats och försvarade Romaäran. Ingen rår på Järnladyn!