Ännu en arla runda genom Stockholm, även om en måndagsmorgon inte har fullt samma ödslighet som en tidig lördagsmorgon. Denna gång styrde jag ut mot mina gamla jaktmarker, dvs Djurgårdskanalen.
Under åren när jag jobbade intill Historiska museet gjorde jag otaliga lunchrundor utmed kanalen och runt Djurgården. Aldrig tänkte jag då på att någon särskild riktning skulle vara norm bland löparna, men denna morgon var jag tydligt kärring mot strömmen när jag jag följde grusvägen mot Sjöhistoriska. Massor av morgonjoggare i motsatt riktning men endast stavgångare åt mitt håll. Eftersom andra löparryggar är den bästa energi man kan få noterade jag detta med viss besvikelse. Trenden höll dessutom envist i sig. Jag såg ett fåtal löpare med samma riktning som jag men de befann sig på andra sidan vattnet med flera kilometer till godo.
Totalt 11 km blev det i mina fivefingers, vilket känns lite i vaderna nu, ett dygn senare. Efter en återhämtningsvecka är det dessutom dags att elda på igen för de sista 2-3 intensiva veckorna innan formtoppningen på slutet.
Så sant, men ingen syn är vackrare än en löparrygg som blir större och större för att slutligen försvinna bakom en.
Kan vara kul att vara kärringen mot strömmen också. Man ser så mycket fler människor då.