Jag är nöjd. Färdigsprungen för idag. Belåten kan man säga. Valde ett tempo jag vet skulle pressa upp pulsen, 5:00/km brukar kunna göra det med den äran. Problemet var att jag aldrig hållit det tempot längre än 2 minuter åt gången. Idag skulle jag springa i 4 minuter, vila 4 och repetera det hela 4 gånger. Jag bestämde mig för att så länge pulsen är under 176 har jag ingen rätt att gnälla, stanna eller vila. Så det så.

Första intervallen blev lite misslyckad, pulsen planade ut på 173 och såg inte ut att vilja stiga därifrån. “Helevet,” tänkte jag “Jag kommer inte orka om jag måste öka tempot ännu mer!” men bestämde mig för att avvakta nästa intervall innan jag pillade på farten.

De tre följande intervallerna blev godkända, pulsen nådde både upp till och över 176 de tre följande intervallerna och jag tröstade mig med att “det är nu träningen ger effekt” när det kändes jobbigt och benen började be om semesterledigt. Över 178 kom jag aldrig, trots att jag hade velat det men jag hade inte kunnat öka farten om jag hade fått betalt för det på slutet. Det kittlade och stack i fingrarna på ett synnerligen obehagligt sätt, något jag tolkar som att jag faktiskt lyckades med min föresats trots allt. Att köra ett pass för att piffa upp syreupptagningen lite 🙂