Igår var inte första passet på Spånga IP, men det var första passet som kändes rätt. Alltså, inget intervallpass är väl egentligen fel, men ibland känns det mer rätt helt enkelt. Tisdagar brukar jag vilja köra intervaller, eller något lite tuffare i alla fall, och under ganska lång tid har jag av olika anledningar inte kommit iväg till Spånga IP. Hemmaplan. Det är jag och mitt fotbollslag.

Rent tekniskt sett är det väl Spångas fotbollslag, och lirarna vet antagligen inte ens om att jag är där eftersom de är strikt upptagna med att träna men ändå. De gånger de är där springer jag bättre, som om det faktiskt spelar roll att ha publik. Jag är ointresserad av fotboll, men det är kul att inte vara själv på idrottsplatsen och de har snygg blå färg på kläderna, så jag frågade deras coach om jag stör vid något tillfälle för flera år sedan och det gjorde jag inte alls det. Efter den gången har jag sprungit mina intervaller medan de gjort sina teknikövningar och vad de nu pysslar med. Jag håller mig ur vägen för dem och de kör inte bort mig trots att det är deras bokade tid. Tack för det 🙂

Spånga IP. De röda banorna jag älskar att hata. Foto: Stockholm Stad

Jag såg något om att de skulle ha match vid en tid som riskerade att krocka med när jag vanligtvis vill köra mina intervaller, så jag smet dit tidigt på dagen och körde. Att jag inkräktar på deras träningstid är kanske okej med dem men jag betvivlar att jag är välkommen på match, så jag stack på lunchen istället. Så tomt. Som på bilden. Det var jag och mitt intervallpass, inget annat. Inga distraktioner, inga bollar som kunde komma farande, inget att titta på, inget att undra över.

Jag har använt alla möjliga distraktionstekniker för att undvika att tänka på vad jag gör. Men nu var det som förgjort. Laget var ju inte där, det visste jag ju att de inte skulle vara, men att ingen annan heller skulle vara där var otippat. Inte ens vaktmästaren. Inte en käft, ens på utegymmet. Ajdå.

Tidigare i våras fick jag hjärtklappning så fort jag skulle göra något mer ansträngande än promenera, och ibland fick jag snörp i bröstet till och med av det. Så det var inte utan en viss nervositet jag började med mina löpskolningsövningar och koordinationslopp för att kolla att kroppen var beredd.

Kroppen var nog så redo, det kände jag. Men psyket då? För på en idrottsplats är man väldigt utlämnad till sig själv, varenda meter syns. Man vet exakt var man är hela tiden och hur långt det är kvar. På sätt och vis hatar jag det, men det är också därför jag älskar det. För när jag sprang därifrån igår, och hade övervunnit mina demoner den här gången också hade jag kunnat lyfta en SL-buss tror jag. Idag kan jag nog lyfta en mindre van åtminstone. 😉

Det var som sagt inte första passet på Spånga IP, men det var det första passet utan spelarna på innerplan och utan “Zombies, run!” (en motions-app som är sjukt beroendeframkallande). Det var bara jag och de röda banorna, och jag sprang precis så jämt och fort som jag knappt ens vågade hoppas att jag skulle göra. Precis så fort att det kändes som att “herregud det här håller inte” varenda intervall, men utan att tappa farten ens på sista. Jag kollade inte klockan när jag sprang, det hann jag inte, men efteranalysen var jätterolig. Det skiljde inte många sekunder mellan första och sista intervallen, trots att pulsen var så hög. Jag hade inte orkat fler intervaller däremot, det var väldigt nog som det var. Det, mina vänner, är vad jag kallar BULLSEYE! Sånt gör mig glad 😀

Och som en extra bonus kom min fina nya kompass idag, alldeles lagom stor för mina små händer! Det känns som att jag de senaste dagarna haft väldigt mycket flyt, många anledningar att bli glad. Intervallpass som fungerar, långrundor som är jättesköna, back-to-back-pass med dottern, äntligen lite regn och nu en ny kompass.

Silva Trail Run. Den är lagom stor för mina små händer.

Det lovar gott, för jag gillar att fnatta runt i skogen också och orienteringen drar igång i höst igen, och då kommer jag att vara där. Kanske till och med lite snabbare än förut, vem vet? 🙂