Den som lyckas ta sig närmast gränsen för fysisk kollaps utan att överskrida den vinner.
Så kan man väl i all enkelhet sammanfatta uthållighetsidrott i allmänhet, och definitivt långdistanslöpning. Det är något att kontemplera så här i slutet av min andra “träningsläger hemma”-vecka. Förra veckan landade på 127 km, mängdrekord med ca en mil för min del. Skillnaden mot tidigare toppveckor var ju bara att nu matade jag på med en vecka till i samma takt. Efter 17 km ganska rask distans i måndags blev det dubbelpass tisdag och onsdag, sammanlagt 26 respektive 25 km och båda dagarna knorrade kroppen ganska högljutt i början av passen men det gav sig när jag blev uppvärmd. Det var främst höger ljumske som skar och protesterade.
I går, när jag samlade ihop till veckonoteringen 89 km så långt, höll sig däremot ljumsken lugn. Då utvecklades i stället en dov smärta i vänster smalben, strax under mitten på insidan. Den hindrade mig inte under backintervallerna men den släppte inte heller vilket ger mig större skäl till oro än de tidigare känningarna. Av detta drog jag den revolutionerande slutsatsen att det var läge för en vilodag, eller åtminstone en löpfri dag. Jag kan ju träna bålstyrka och sitta på träningscykeln framför tvn ändå.
Det är bara att hålla tummarna för att det ger med sig och att jag inte gått över den där gränsen jag nämnde inledningsvis. Benhinneinflammation eller, worst case, föraning av en stressfraktur vore ju tämligen ovälkommet. Och tyvärr är det där med att vila INNAN skadan brutit ut något som jag är mycket bättre på att råda andra till, än att tillämpa på mig själv…
0 Comments