Aningen sen lunch, buffé dessutom. Vad hade de där: jo pannkakor!!!
Vaniljpannkakor med grädde och sylt!
Jag är glad i pannkakor. Så när jag väl skulle ge mig ut och springa var jag inte bara mätt. Jag var pannkaksmätt. Det är en alldeles speciell mättnad som är svår att förklara.
Jag joggade hemåt i lugn fart, 7:10min/km ungefär, och så fort jag försökte öka blev jag lätt illamående. Så det fick bli ungefär 7:10-tempo hem, kroppen accepterade inget annat.
Vid 8km ungefär virrade jag in mig i ett byggarbetsområde, det hade hunnit mörkna och jag såg mycket lite av världen. Pannlampan är mer en livförsäkring än upplysning, den är mer avsedd att tala om för andra att jag är där än visa mig vart jag är.
En vänlig byggarbetare pekade ut rätt riktning åt mig – jag befann mig vid det här laget bara 1,5km från hemmet så det kändes lagom pinsamt att inte hitta hem – och sen hade jag tappat rytmen. Det kändes som att magen guppade i otakt med resten av kroppen, pannkakorna bara gungade 🙂
Det var ren självbevarelsedrift att jag stängt av zombie chases idag, jag bara lyssnade på storyn och förskönk i det de berättade. Det var väldigt stämningsfullt att springa i mörkret till avsnitt 9 “A voice in the dark” eftersom Runner 5 faktiskt i just det avsnittet befinner sig utanför stan mitt i natten.
Medan jag sprang funderade jag på det där med att bli snabbare. Jag vet precis varför jag fortfarande nöter på i ungefär samma farter, bara längre och längre. Jag är lite lat.
Att bli snabb kräver att man ids pressa sig själv bortom mysjoggen. Det gör ont.
Det gör inte mindre ont att springa långt, men det kommer smygande på ett annat sätt. Det är en annan smärta.
Jag vet vad jag borde göra för att bli snabbare, frågan är bara om jag vill bli snabbare tillräckligt mycket? Brinner jag så mycket för fart att jag är beredd att ta smärtan? Eller är jag nöjd med mysjogg?
De frågorna kan bara jag besvara. Ingen annan.
För jag kan garantera: Hade det funnits ett sätt att mysjogga sig snabb på kort tid hade jag hittat det vid det här laget. 🙂
Komforttempot ökar när man blir snabbare, ja – och plötsligt springer man snabbare även på längre distanser. Jag joggar helt komfortabelt i 5.30-tempo numera, definitivt jämförbart med ansträngningsnivån när jag höll kanske 6:00-tempo tidigare. Långlopp i all ära, men visst är det skönt att komma i mål? 😉 Då kan det ju vara fint att kapa nån timme på sluttiden (för ja, det handlar fortfarande om såna tidsvinster). Jag kan intyga att ansträngningen per minut vanligtvis är densamma oavsett om tid mellan start och mål är 4 eller 5 timmar på en mara, men i det senare fallet måste man anstränga sig lika mycket i en hel timme till – 25 % längre tid! Återhämtningen efter min 3.50-mara var betydligt kortare än den har varit efter någon mara som tagit över 4.30. Inte alls speciellt konstigt egentligen. Så ja, det finns vinster med att bli snabbare, tycker jag.
Tack Ling jag hoppas det! Jag har bestämt mig för att återuppta springandet med Runday, så får vi se vad det leder till 🙂
Det är helt enkelt lättare att öka farten utanför komfortzonen om man är jagad eller jagar lite 🙂
Intressant .. det där med latmasken är synnerligen viktigt. Jag kan GRUVA mig inför intervallpass (och backpass) liksom rejäla långpass, det är JOBBIGT att töja enveloppen … du kommer få ett lysande 2013 nu!
Visst gör det? Det låter som att man skulle kunna skaffa sig trötta ben och hög puls där 🙂
Kanske springa från brofäste till brofäste eller nått, jag vet inte riktigt hur långt det skulle bli? Full rulle till toppen, lufsa ner på andra sidan? Tror det var något i den stilen jag läste de gjorde 🙂
Buss på Västerbron? Huuu, det låter jobbigt, kräkvarningsmässigt, utmanande…. ….. och alldeles, alldeles underbart. 🙂
Visst har vi det bra egentligen 🙂
Jag fick en idé som vore kul, apropå Stockholm i mitt hjärta: Leka buss på backen på Västerbron på något sätt! Jag vet inte hur det skulle gå till, men visst vore det väl suverän träning?
Har för mig att jag läste i Lindas (rätta mig om jag har fel!) blogg om något pass hon körde på Västerbron, upp och ner på något sätt. Det lät lite lagom så där… som något man inte vill göra solokvist 🙂
Ja du har ju hur förspänt som helst Annica. Gym på korsen och tvärsen, löparklubbar, gemensamma träningspass så du det skulle vara omöjligt att hänga på ens hälften om du ville. Privata träningskompisar och sparringpartners nästgårds etc etc. Stockholm i mitt hjärta….. 🙂
Ingmari, inte att förglömma Funbeat! Helt rätt!
hahaha jag hade kunnat sätta pengar på att det var något Rundaytjejerna hittat på, de brukar skriva på bloggen om spännande saker de hittar på (så tanken att gå med har ju funnits ett tag) 🙂
Ja, det är kanonkul faktiskt! Särskilt som alla är med på sina egna villkor 🙂
Tillägg:
* Medlem på funbeat.
Klart du kommer att nå och slå dina mål. 🙂
Nej det är faktiskt inte Runday den här gången. 🙂
Härligt, jag ska masa mig iväg till träningarna ibland så då får vi hojta fram varandra. 🙂
Sådär, då vart man medlem i Runday 2013.
Så nu har jag inga fler ursäkter.
* Medlemskap i löparklubb
* Tillgång till gym med 24/7-öppet
* Löpband hemma
* Idrottsplats 1500m bort
Nu var det då fanicken om jag inte både ska nå mina mål och slå dem!
Oh, yoga för löpare? Det låter spännande, låter som Runday? 🙂
Sol imorgon blir perfekt, jag springer!
Låter som en ypperlig plan. 🙂 Jag ska också springa imorgon, en kortis. Det ska bli sol imorgon. 🙂 På lördag ska jag på tre timmar yoga för löpare, det ska bli spännande.
Statistikern i mig älskar att rota i passet efteråt, men medan jag springer vill jag inget veta 🙂
Det är en sak att veta vad man ska göra, en helt annan sak att vara sugen på att göra det. Men jag tror baske mig att det rycker i snabbdistansnerven lite, trots löpning två dagar i rad 🙂
Vore det korkat att ta en kort, max 6km med lite korta fartökningar imorgon? Jag sprang 9 igår och 9 idag, men inte så fort, en kortis kan väl inte skada så vilar jag lördag och tuffar långpass på söndag istället för på lördag? Jag är inte öm nånstans, bara lite lätt träningsvärk i ändan fortfarande 🙂
Du behöver inte bestämma någon sträcka alls egentligen. Öka så länge du orkar för dagen (och lite till :-)) Ibland blir det längre sträckor, ibland kortare. Så länge du blir trött är det fartträning de luxe. Slit intempo, klocka, puls etc etc och lyssna bara på din kropp. Då lär du känna signalerna som jag skrev tidigare. Det tycker jag är bäst, att köra på känsla. Sedan kan du, som ju gillar statistik, kolla när du kommer hem hur det blev. 🙂
Tack!
Jo, det mentala är ju ett spöke. När radiooperatören ylade i öronen på mig hade jag inte tid att bekymra mig för petitesser. Det fanns bara en sak i huvudet: spring så fort du kan, om du håller riktigt hög fart i minst en minut kan du tappa bort zombierna!
Fast jag har ju ingen tidsuppfattning och ingen känsla för fart, så jag hade ju noll koll på att jag höll det jag tänkt på som 400m-fart i en kilometer!
Hade jag vetat det hade jag definitivt kroknat efter 400meter. Men nu visste jag ingenting (utom att jag måste springa!!!) så då rännde jag iväg en hel kilometer istället! Så en sak gör jag rätt i alla fall – jag har klockan så att jag inte kan se något viktigt! 🙂
Jag kanske inte behöver brassa på hela kilometrar åt gången, jag kan ju göra samma sak fast lite kortare eller upp för en backe (jag har några jag “avskyr att älska”). Bara för att bryta tempot, för tittar jag de senaste veckorna ligger jag som limmad run 7 min/km och det vore ju kul med lite variation 🙂
Tack snälla ni för en massa härliga idéer, nu har ni fått min hjärna att bubbla av löplust igen 🙂
Amen på Ingmari också. 🙂 Jag fick en sådan otrolig ahaupplevelse på ett 5k lopp i somras. Vid ca 3,5k var jag totalt slut (trodde jag) och sänkte farten lite. Då hörde jag en tjej som skrek från vänster. Nej fan, du får inte sänka farten nu, kom igen. Tror hon legat i mina hasor länge utan jag märkt det. Bara att bita ihop och öka igen och hon och jag växeldrog i full fart resterande 1,5k. Och jag dog inte. 🙂 Där man tror gränsen är är det ofta mycket mer att hämta. 🙂
Det är också väldigt, väldigt roligt att överskrida sina gränser. 🙂
Och det är min fasta övertygelse att man passerar ganska många mentala gränser innan men verkligen börjar överskrida de rent fysiska.
Eller annorlunda uttryckt: Mycket sitter i huvudet. Och man orkar mycket mer än man tror.
Jag tror att du hade kunnat öka farten om de inte hade skjutit zombien. *lägger nu klärvoajans till mina övriga egenskaper*
Lycka till!