Aningen sen lunch, buffé dessutom. Vad hade de där: jo pannkakor!!!
Vaniljpannkakor med grädde och sylt!
Jag är glad i pannkakor. Så när jag väl skulle ge mig ut och springa var jag inte bara mätt. Jag var pannkaksmätt. Det är en alldeles speciell mättnad som är svår att förklara.
Jag joggade hemåt i lugn fart, 7:10min/km ungefär, och så fort jag försökte öka blev jag lätt illamående. Så det fick bli ungefär 7:10-tempo hem, kroppen accepterade inget annat.
Vid 8km ungefär virrade jag in mig i ett byggarbetsområde, det hade hunnit mörkna och jag såg mycket lite av världen. Pannlampan är mer en livförsäkring än upplysning, den är mer avsedd att tala om för andra att jag är där än visa mig vart jag är.
En vänlig byggarbetare pekade ut rätt riktning åt mig – jag befann mig vid det här laget bara 1,5km från hemmet så det kändes lagom pinsamt att inte hitta hem – och sen hade jag tappat rytmen. Det kändes som att magen guppade i otakt med resten av kroppen, pannkakorna bara gungade 🙂
Det var ren självbevarelsedrift att jag stängt av zombie chases idag, jag bara lyssnade på storyn och förskönk i det de berättade. Det var väldigt stämningsfullt att springa i mörkret till avsnitt 9 “A voice in the dark” eftersom Runner 5 faktiskt i just det avsnittet befinner sig utanför stan mitt i natten.
Medan jag sprang funderade jag på det där med att bli snabbare. Jag vet precis varför jag fortfarande nöter på i ungefär samma farter, bara längre och längre. Jag är lite lat.
Att bli snabb kräver att man ids pressa sig själv bortom mysjoggen. Det gör ont.
Det gör inte mindre ont att springa långt, men det kommer smygande på ett annat sätt. Det är en annan smärta.
Jag vet vad jag borde göra för att bli snabbare, frågan är bara om jag vill bli snabbare tillräckligt mycket? Brinner jag så mycket för fart att jag är beredd att ta smärtan? Eller är jag nöjd med mysjogg?
De frågorna kan bara jag besvara. Ingen annan.
För jag kan garantera: Hade det funnits ett sätt att mysjogga sig snabb på kort tid hade jag hittat det vid det här laget. 🙂
Det låter som det där jag råkade ut för när jag “sprang med zombierna”, när jag bokstavligen sprang för livet och hela tiden letade efter den absolut högsta fart jag kunde hålla åtminstone ett tag till. Hade du frågat innan hade jag inte gissat att jag kunde bränna iväg en kilometer på 5:38 faktiskt. Jag vet att jag reder ut den farten 400m, det har jag gjort på IP. Men från IP till en grusväg mitt ute i ingenstans är stor skillnad.
Fast då hade jag en hysterisk radio-operatör i örat som skrek “You have to run! They’re right behind you!” så då var det kanske inte så konstigt att det gick fort 😉
Fast jag skulle ju kunna göra det med flit också, och lite oftare och mer regelbundet 🙂
Och jag vet faktiskt inte om det var toppfarten heller, eller om jag saktade farten bara för att de sköt zombien bakom mig. Eller hade jag ökat farten, om de hade hojtat en gång till? Hade jag kunnat?
Sånt tål att tas reda på, fartlek låter som nästa grej faktiskt. Lagom att kombinera med de vanliga passen också, de där ~9km-rundorna t ex. Det behöver ju som du skriver inte vara så hysteriskt komplicerat, så himla strukturerat. Bara jag slutar springa i ~7 min/km hela tiden 🙂
Gört Linda, du är ju snabb som blixten! 🙂
Nu kom jag på nåt mer: Lägg gärna in fartträningen som “lek” i dina distanspass. Det behövs ingen ip eller bestämd backe för att träna fart. Om du kör fartökningar på dina distanspass blir det inte så dramatiskt. Börja spring lugnt och öka sakta,sakta farten. Känn hur det käns, ta till dig känslan och öka lite till. Håll på så tills du inte orkar mer, då vilar du innan du kör igen. Du lär känna din kropps signaler och blir kompis med känslan av total utmattning. 🙂 När du lärt dig hur “sista varningen innan failure” känns kan du ligga där och nöta bitar med fartsänkningar med ojämna mellanrum och plupp vet du hur fort du faktiskt KAN springa utan att krokna och du är vän med känslan. Nästan…. 😉
Jag skulle verkligen vilja testat någon halvmil nästa år. Bara klämma på och slita 🙂
En distans där du kan trycka på från start utan att behöva hushålla med krafterna så förtvivlat. Det hänger väl mer på var du är med din snabblöpning när det blir dags. Hur långa distanser du orkar trycka på i. Så tänker jag. Halvmaran om du är snabbtränad nog för det. Annars milen eller halvmilen om du inte kan bränna på tycker jag. 🙂 Så tänker jag.
Kristina, jag är helt med på vad du menar fast vad menar du med kort? Jag tycker halvmaran är rätt kort men det har jag förstått är en skev uppfattning så det är lika bra att fråga först 🙂
Kanske skulle återuppta Runday-löpningarna, men det stod något om säsongsavslut så jag kanske måste vänta till januari eller när de nu kommer igång.
Kan känna latmasken vrida på sig av obehag redan och det var ju faktiskt ett tag sen jag besökte min backe 🙂
Fast först vill jag fixa ett skapligt långpass, det hade jag tänkt göra i helgen. Men om jag har bara lite tur med vädret i början av veckan så blir det nog banne mig ett besök i backen ändå. Om inte annat för att se att den är kvar 😉
Amen.
Du är klok och förstår vad det handlar om. 🙂
Att bli bra på att springa fort genom att mysjogga fram är nog ungefär lika lätt som att bli bra på att springa långt med hjälp av tvåhundringar…. 🙂 Det är ju som att blanda äpplen och päron att jämföra det, två vitt skilda sporter nästan. 🙂
Kom igen nu, anmäl dig till ett kort lopp längre fram nästa år, sätt en önskad måltid och kör!
Och en sak till bara: När man tränar fart tror jag man måste jobba bort oron för att springa så fort att man tvingas stanna. Jag ägnar mig med jämna mellanrum åt det på träning, därför vet jag precis hur det känns när väggen närmar sig och det är inget som oroar mig. Inte heller något jag ser som ett nederlag, att jag måste stanna till eller dra ner kraftigt tyder bara på att jag tränat min snabbspringning duktigt. 🙂
My 2 cents
Då har du genast en anledning att bli snabbare 😛
Jo, jag funderar på det 🙂
Om jag får som jag vill introducerar jag äldsta dottern till ultra dessutom, men först måste jag garantera att jag har råd med en långweekend med resa m.m. – när det är klart är jag absolut där! 🙂
Haha Loppoman! Inte Skövde?
Jag saknar ju inte lopp direkt, jag är anmäld till alla möjliga lopp (allt från Vårruset till Stockholm Marathon, Stockholm Ultramarathon 100km och Lidingö Ultra) så _egentligen_ borde jag nog vara supertaggad att bli snabbare och springa fort, men allt jag kan tänka på är distans och springa långt.
Eller hur! Kanske måste du sätta upp något konkret mål inför nästa år som gör att du måste bli lite snabbare?
Ja, det var det ju, det har du ju helt rätt i 🙂
Vilken tur att jag har både dygnet-runt öppet gym (så att inte väder och vind kan hindra mig) och en idrottsplats precis i närheten. Jag kan inte skylla på brist på resurser i alla fall 🙂
Du tänker helt rätt! Och det borde vara en fin morot..
Mjo, det var ju ett bra argument faktiskt. För visst borde väl “komfortfarten” öka om “toppfarten” ökar, eller tänker jag bakvänt nu?
Klart du vill bli snabbare 🙂 Tänk så mycket längre du kommer komma på tidsloppen sen 😉
Tja, jag tror det var vanliga pannkakor i grunden men med vanilj i smeten också, så mycket så de doftade t om. Underbart goda, mycket godare än vanliga faktiskt (säger jag somär förtjust i vanilj) 🙂
Ska man mysjogga sig snabb tar det eoner av tid. Vill man bli snabb någorlunda fort måste man ta i. Det är nog egentligen inte svårare än så, men det är svårt nog 🙂
Känslan att sjunka ner i badet efter ett tufft pass är ju svårslagen helt klart 🙂
Det är bara ganska svårt att pressa sig själv hårt nog om man springer solo mycket. Jag är lite för bekväm, lite för odisciplinerad helt enkelt. När jag sprang med Rundaytjejerna tog jag i mer än jag gör solokvist, så jag vet ungefär hur det ska kännas när jag tar i på riktigt. (det är JOBBIGT!!!!) 🙂
I slutänden är jag nog lite lat helt enkelt 🙂
Vaniljpannkakor? Men berätta mer! 🙂
Ja, jag önskar väl också att man kunde mysjogga sig snabbare, men det funkar nog inte så bra. Fast det sägs ju att man kan bli snabbare bara av ökad lugn mängdträning också. Eller är det ungefär som att tro på tomten?
Fast ärligt talat är det rätt kul att plåga sig lite också. I alla fall efteråt när man ser resultat.