Det är så vackert i Ursvik nu, särskilt när solen skiner. Fast jag är förskräckligt trött i fotlederna nu, så pass att jag först trodde jag kunde gjort mig illa eller var svullen. Det kräver en hel del styrka att snubbla fram bland rötter och stenar när man inget ser bland alla löv. Det är ett övergående problem antar jag. Om jag har vett att vila fram till maran det vill säga.

Över 2 100km har jag sprungit i år, det är med andra ord bara 170km kvar innan jag passerar årsmålet. Det jag känner till framöver är 5km bus och skoj på Halloween, en mara på söndagen och någon sorts löpning med Team Stockholm Marathon söndagen efter. Testlopp 5-7,5km står det, det blir säkert bra det med. 52km känner jag till, allt annat blir improvisation och kommer som det kommer. 118km på lite över 9 veckor blir 13km per vecka.

Så, jag kommer att klara årsmålet, om inget väldigt oförutsett händer. Då kan jag fokusera på att göra veckorna så kvalitativa och välbalanserade som möjligt. Se till att passen betyder något. Att de har ett syfte, förutom att göra mig glad.

Eftersom Silverleden är rätt kuperad blir det mycket backe. Mycket backe, mycket stigar och mycket “inte asfalt”. Lustigt, jag som alltid varit en asfaltslöpare.

Men jag hade mer ont i benen efter att jag maxade på Seedningsloppet än efter SUM. Bara asfalt, superlätta skor och full rulle. Jag skonade inte benen det minsta, och det kan man nog kanske se på videon som älskling filmade när jag kom spurtande.