Värmde upp knappt 20 minuter, proggressiv löpning. Ökade stadigt tempot tills jag var uppe och snurrade på 12km/h och det är fort, tycker jag. Det är koncentrationskrävande att springa avslappnat och fort samtidigt. Jag höll den högsta farten tills det kändes som att jag “var i gasen” om det är någon mer än jag som begriper det där. Det är inte så mycket en viss puls som en allmän känsla av “nu jävlar”.
Sen nollade jag bandet, och började på dagens pass. 5km hade jag bestämt mig för. Väl där, ändrade jag mig till 6km, för det klarade jag senast jag testade. Men den gången kroknade jag, pulsen stack och jag fick ge mig vid 6km, så då måste jag ju ta 7km idag. Givet, eller hur?
Väl uppe vid 7km skulle jag ju bara till 10km, så enkelt var det. 3km orkar man. Jag tittade inte så mycket på klockan, jag fokuserade på att hålla höften högt, tänka på löpsteget, inte krokna ihop som en ostbåge och hålla huvudet högt.
Som dressyrryttarna, de har ett snöre i hjässan, som kroppen hänger från. Rak rygg, perfekt balans. Slappna av och försöka låta bli att dra upp axlarna till öronen.
Knepet för att orka hela vägen verkar vara att slappna av, koncetrera sig och föräta sig på ugnsrostade rotsaker kvällen innan. Eller så har det med 2XU-tightsen att göra, jag har hitills inte gjort ett enda dåligt pass med dem.
Milen gick på 54:23 (5:26 min/km, eller ~11km/h) och det är nytt personbästa alla kategorier. Undrar om det är en superkompensation efter jättepassen i helgen? Kan man få kroppen att göra om det?
Nu är jag trött, lycklig och nystretchad. För en gångs skull stretchade jag faktiskt, det kändes som att det behövdes just idag.
Tack, nu har jag tankat hem pdf:en, det ska bli intressant att läsa!
Ja, det är mycket bättre att le i så fall, färre muskler involveras i ett leende än en grimas 😉
Jepsilon, hittade länken 😉
http://www.scribd.com/doc/13695/Gordon-Piries-Running-Fast-and-Injury-Free
Jo, man har ju sett tävlingsbilder på både sig själv och andra och undrat varför alla har såna hemska grimaser… Det lär gå åt flera milliliter dyrbar syrgas för att upprätthålla så stela grin 😉
Gordon Pirie i boken “Running fast and injuryfree”, har kanske länk på min pres-sida…
Anders, det var intressant! Det är just det jag försöker åstadkomma, att bara använda de muskler som faktiskt behövs s a s och göra det effektivt. Ska googla på karln och se om jag får fram mer, för det vill jag veta mer om!
Tack Mona 🙂
Mäkta impad!!!!! Och sporrad!
Hell Annica!
Jag tycker du är inne lite på konceptet ‘relaxed efficiency’, att bara spänna de muskler som verkligen behövs för löpningen och slappna av i resten. Tror det var Gordon Pirie som skrev om det, och det är just det som gör att det ser så lätt & avslappnat ut när eliten springer. Definitivt något att försöka ta efter!