Det börjar nästan bli en vana, fast den här gången gjorde jag det jobbigare än nödvändigt för mig. Förra löppasset tyckte jag bandet till pulsklockan, det runt bröstkorgen, for omkring så jag drog åt det ganska ordentligt. Jisses så trött jag blev i andningsmusklerna av det!!! Varje andetag stretade mot bandet runt bröstkorgen!!! Mot slutet var jag så trött i lungorna att jag mådde illa, men jag visste ju vad det berodde på så det var bara att ta i.

Jag gick ut hårdare än jag någonsin gjort förut och höll detta hårdare, nya tempo i tio minuter innan jag sänkte en aning. Vid 16 minuter sänkte jag ytterligare lite till det som i normala fall är mitt komforttempo men när jag vid 20 minuter såg hur bra jag låg till slutade jag lyssna på kroppens gnäll (den är ändå bara så bortskämd och kinkig, gummiband runt bröstkorgen ska väl inte vara något att broka om?) och pressade upp farten igen. Sista minuten spurtade jag i ett tempo som kändes helt vansinnigt – men jag slog personbästa!

Styrketräningen efteråt kändes lite urvattnad, förvisso vilade jag och drack vatten och proteindryck men man är lite spak efter ett löppass så jag körde bara sådant som jag verkligen tyckte var kul. Det blev ett ganska okej helkroppspass tillslut, fast jag lät benen vara ifred, de hade redan gjort sitt!