Att genomföra en Ironman och i Kalmar är så mycket mer än ett tävlingslopp, ska försöka delge lite av det här också.

Kära läsare, ber om ursäkt för att det här blir långt, men denna tävling var mitt huvudmål i år så jag tar mig friheten.

Anlände till Kalmar mitt på torsdagen . Resan ner gick bra, inga större problem. Vi sov I Norrköping och det hotellet rekommenderar jag inte till hungriga triathletes.  De serverade ingen frukost !! Nåväl vi åt frukost på ett annat hotell. I Kalmar började jag med en tur genom expo, köpte bars, skosnören. Det var som en IM bara ta sig igenom expo till “finish” registreringen.

Efter det tog vi oss till centrum och åt lunch, viktigt äta bra, inte så man blir övermätt men ordentligt. Vara på platser där man inte är hemma tar energi om än det är roligt. Hotellincheck, bodde bra nära på Best Western. Simmade in, träffade Björn. Det är mycket det I Kalmar, möten mellan människor, nya och de man träffat på läger tävlingar. Det gör en lugn. Alla jag träffat vill alltid väl och man önskar varandra ärligt framgång på racet.

Senare på torsdagen var jag på briefing och välkomstbankett. Det här var min andra IM har gjort två 70.3 och tävlat många ITU också, vet vad som gäller. Tror ändå det är viktigt gå dit, för den mentala uppladdningen. De två som håller I mikrofonen är dessutom underhållande. Måste berätta en lång parentes …(När jag var på väg till briefing såg jag min hotellgranne fullt cykel klädd meka med cykeln, tänkte han kommer då inte gå på briefingen. Nåja information finns ju I häftet och på internet. Tänkte inte mer på det förrän tidigt på lördag morgon då jag såg densamme I korridoren, ta på sig våtdräkt. Då hade han nr lappen på sig. Kunde inte låta bli, ville inte korrigera, blev bara förvånad, tala om att den får man inte simma med, ska ligga I cykelpåsen. Då svarade han – Det har jag aldrig hört. Jag måste sett frågande ut för han tillade – det är min tionde IM.) 

Sov bra natt till fredag, kände mig mycket lugnare än förra året. Inga rädslor för gungigt vatten, kyla, maneter. Vind och Ölandsbron oroade mig inte heller. Var mer känslan att gilla läget, tar problem om de uppstår. Har så mycket tävlingsrutin nu. Löpningen, tja visste att det kommer bli jobbigt.
Fredag cyklade en busig sväng, det är så roligt, tävlingshjul och många ute och “leker”. Älskar den känslan, härlig pirrig förväntan och pigga ben. Min enkla hastighetsmätare hade fått slut batteri. Tog av den före incheck. Hade inte flaskorna på över natten, tog ur luft ur hjulen, för säkerhets skull.

Sedan gjorde jag och Felix Öland. Vi körde ner till Degerhamn och jag tänkte, det är till och med långt med bil. Sedan drog vi norrut på Öland besökte Kaffetorpet, tog en promenad runt det gamla slottet. Det är bra att inte bara ladda hela tiden.  

Sov faktiskt ganska bra till kl 4. Visst tidigt är det. Gick ner åt frukost, tack och lov att de ordnar havregrynsgröt. Behöver det för min mage. Hade gått om tid, tog min pump och flaskor och hastighetsmätare till TA. Tillbaka till hotellet, väntade “smörj”, liniment, solskydd. 

Strax före 6:30 gick vi till starten. Stämningen går att ta på när man går där på gatorna och ser alla som kommer från olika håll. När man närmar sig hamnen hör man musiken och speaker.
En av skillnaderna mellan kortare race och fulla distansen är känslan vid start. Folk både anhöriga och startande är väldigt känslosamma. Många gråter, kanske av stolthet, kanske man gått igenom svårigheter med hälsa och nu står för att göra en prestation utöver det vanliga. Mina vänner, det är inte alla som vågar, har modet, orkar träna så mycket som man bör för att klara en IM. Det är lite ångest hos en del, samtidigt som man längtar. Vi fick en otrolig vacker sjungen nationalsång. Tycker vi svenskar är så mesiga när vi inte stolt sjunger med. Då  skäms jag lite inför våra utländska gäster.

Jag ställde mig till höger i  ledet mitt i  1:20 gruppen. Fick många kramar av Felix innan vi började gå mot  vattnet. Plötsligt ser jag 1:30 skylten bredvid så jag fick försöka springa fram i ledet, ville vara med dem som simmar runt 1:20. Förra året hade jag 1:40 :/. Det var vågigt  men jag var för försiktig. 

I år var det dimma, man såg inte alltid nästa boj, fick gissa eller lita på dem framför. Vi simmade tätare på varandra, hade inte alltid fritt vatten. Jag tänkte att för en del är det nog lite av en  skräckupplevelse. Mitt huvud var lugnt och fokuserat, försökte hitta fritt vatten för min  högra arm som trycker så mycket bättre. Använde benspark I hopp om att de bakom höll sig undan. Vid varje boj var det någon några som började simma bröstsim. Det är lite irriterande, för bröstben gör ont få I sidan och I ansiktet. Får jag föreslå 2x 25 Tarzansim som övning I vinter inför nästa säsong. Gjorde några rullningar !! Någonstans tog jag/vi för lång väg runt en orange boj, hade åtminstone 50-75 m på min högra sida till den. Hade 4000 drygt på mig  gps. Väl inne I kajen så fick jag bra med fritt vatten och sista 1000 simmade jag fort, tog många placeringar och fritt under bron. Tiden blev 1:23 pers med 17 min. Jag gjorde mig själv rättvisa här. Tittar jag på sim farten på min klocka är jag supernöjd, 2 min/100m. 4000 m i min  400 m fart I bassäng.
T1 ca 5 min!! ( I Umeå växlade jag under minuten) Hade lite beslutsångest hur mkt kläder på cykeln  drog på ett par extra cykelbyxor för att slippa få ont, tror inte det gav så mycket. En cykeltröja utanpå. Det var  bra. 

En sådan härlig känsla gå ut på cykeln passera den stora rondellen. Man känner sig som en superhjälte, inte riktigt samma känsla när man går ut på löpningen. 

Cyklingen gick väldigt bra, speciellt I början. Cyklade mycket med en tjej Maria, vi var ungefär jämnstarka, kanske hon var lite 

starkare, så perfekt för mig. Vi låg inte på hjul men vi höll samma fart. Mitt mål var att komma under timmen på varje 30 km. Då tänker de som inte testat att ok 30km/tim men det funkar inte så, man bör upp på 32-34 för i backar och motvind kan man tappa fart. Banan passar mig på Kalmar IM. Jag är en riktig flackcyklare men kan också borra ner huvudet I motvind. Däremot långa sega uppförsbackar är min svaghet. Här kommer uppför ofta efter nerför och jag är bra på ta med mig fart så det blir en helt annan sak. Jag höll farten drygt 90 km. Min hastighetsmätare på cykeln funkade inte, trots batteribyte , fick kolla på garmin  på armen. Det gjorde inte så mycket. Kände mig stark på cykeln, hade dagen. Tillbaka över bron tyckte jag att jag kände “skarvarna” på bron genom bakdäck. Tänkte att det var för att jag pumpat så hårt. Mellan 12 mila och 14 mil fick jag en pyspunka. Förmodligen cyklade jag långsammare men det var inget jag tänkte på. När jag svängt av på kroken med mindre väg, då var lackt. Speaker sa på briefingen, “this is not tour de France”, men han hade fel. Jag hade Ironman servicebil bakom mig. Fick hjälp med att fixa punkan. Hade jag inte ätit så mycket bars och gel skulle jag pussat dem. Vi skämtade om att de skulle ge mig fart igen som de gör på touren. Här rök dock målet under 6 timmar men jag hade fortfarande chans på ett riktigt snyggt pers och jag ville ge mig mycket tid på löpningen. Så jag körde gasen I botten igen. Jag cyklade om Aron för andra gången, (liggcykel), småpratade lite och peppade. Kostintaget fungerade perfekt. Åt inga bananer ! Brukar alltid göra det, men levde på bars, GT, och tre gel. När lite mer än två mil återstod hände det …något kittlade nere vid höger fotknöl, stack till lite. Hade inte tid titta efter men gissade någon liten insekt. Efter ett tag började det smärta, trodde skon tryckte. In för växling, nya 5 min I T2, skäms nästan, men av med extrakläder, sockbyte för det var så blött I tältet. 

Löpningen blev en riktig mara. Det var jobbigare än förra året. Fotleden smärtade, förstod inte varför. Vid 7 km satte jag mig hos Röda korset och de kunde nog inte se något fel. Fick liniment och resorb. Utan mina vänner runt banan och den fantastiska publiken så skulle jag inte fixat detta. Felix stod på banan varje varv och gav energi I form av kramar och mer gel och sa jag låg bra till I tid (jämfört med min förra). Fick highfive av både vänner och barn längs banan. Tanten med degbunken och sleven ville man bara omfamna. Någonstans mellan 10 och 14 km gick det upp ett Liljeholmens , getingstick !! Var då glad för att det inte svällt mer. 

Fick nog ont tidigare i höfterna för att jag parera min onda fot. Det blev mycket smärta och mycket gång. Ibland var tårarna nära, erkänner, fick jobba med huvudet. Sista varvet fick använde jag mig av trick typ spring 100 steg, gå 30, eller spring två koner, gå en. Ville så gärna springa hela maran, just då var glädjen över simning och cykling borta. Höll masken för mig själv och utåt, jobbade hela tiden att inte låta  besvikelsen ta över. Än i skrivande stund kan jag känna besvikelse. Jag försökte hitta krafter och bitvis bar publiken mig helt klart. Även på löpningen fungerade kosten bra. Tog en enervitliq var 4:ekm, drack vatten och cola. Magen höll fantastiskt bra, kände efter varje gel att det gick bättre I en par km. I normal fart skulle energi räckt till nästa. Nu gick det så långsamt men tog cola emellan. 

De sista två km var verkligen långa genom  Kalmar labyrinten. Hur ljuvligt är det inte att nå upploppet, bjuda på slängpussar och applådera den outtröttliga publiken. Många har varit med hela dagen. Den siste får minst lika mycket hyllning som den förste. Man gläds med varandra oavsett tid och placering. Det är det som gör Ironman så speciellt. 

Nå hur gick det då… jo det blev årets första och enda personbästa  kom under 14 timmar. Vill jag ställa upp igen …. Om jag vill, men har bestämt att det blir en annan ort/land nästa gång, men inget slår Kalmar. 
Jag var på prisceremonin dagen efter, tycker verkligen  man ska ta sig den tiden och glädjas med pristagarna och de som åker till Hawaii. Man blir mer nöjd med sitt eget lopp, konstigt nog. Man börjar bearbeta loppet genom  att se bilder och filmen från loppet och då blir det ännu större vad man gjort och man känner en enorm tacksamhet. När jag som har 14 timmars bilresa hem kommer, men deltagare som har pallplats väljer att inte komma blir man lite förvånad. Skulle inte vilja missa känslan få ta emot pris efter ett sådant lopp. Jag gjorde tidigt klart för Felix att prisceremoni ingår i paketet, tänker inte åka före den är gjord. Så här efteråt förstår han och lika imponerad som jag. Det var så härligt hylla tävlingens äldsta dam och hon hann i mål nära golden hour. Kommer alltid komma ihåg den 70+ mannen som kom in på 10 timmar !!!! Tack Kalmar för en oförglömlig upplevelse. Det är något väldigt speciellt med Kalmar Ironman.