VC 4 i lördags blev en frustrerande historia. Redan under uppvärmningen kändes att benen var ganska sega – det gick liksom inte att varva upp ordentligt under koordinationsloppen.

Som så ofta i vintercupen var det velande med broddar på eller av. Som så ofta bestämde jag mig till sist för att skippa dem. Det var nog rätt, men lite hämmande var nog underlaget.

Frågan om jag skulle kunna hota Fred denna dag kändes avgjord redan under uppvärmningen när han utan synlig ansträngning sköt iväg medan jag pressade som en tok.

Efter start drog, som väntat, Daniel snabbt ifrån i täten medan Fred hängde på Henrik. Peter Larsson, jag och Olof bildade i miniklunga en kort stund innan Peter tackade för sig och drog. Olofs rygg tänkte jag däremot inte släppa. Teori och praktik är ju inte alltid helt överens och redan före varvningen segade Olof till sig en liten lucka, som ett tag motsvarade nästan två lyktstolpar. Tack och lov hotades jag dock bakifrån av en okänd förmåga och tvingades därmed att hänga i. Mr X gjorde ett par försök att gå om men jag vägrade att släppa.

Efter långa rakan och in på andra varvet försökte jag att rikta uppmärksamheten framåt Olof. Luckan krympte långsamt och äntligen började jag känna mer positiva känslor. Hela den bortre långsidan tog jag långsamt meter för meter, och någonstans på vägen knäckte jag även min utmanare. När vi rundade kurvan in på sista kortsidan hade avståndet krympt till kanske fem meter och Olof bör ha känt stressen bakifrån.

Tyvärr hade han lite krut kvar i bössan och när adrenalinet antände det sköt han ifrån igen på slutet. Jag försökte hänga på men upphämtningen hade tagit på krafterna.

14:28 är ju verkligen inte mycket att yvas över. 32 sekunder långsammare än i fjol, och vad det beror på är inte lätt att veta. En tung frukost (att fira Lollos 40-årsdag med färska scones kändes trots allt viktigare än loppet) som skumpade runt i magen, lurigt underlag och lite sämre form än i fjol står kanske för 10 sekunder vardera?

Att bara vara sjätte Romalöpare över mållinjen är på ett sätt deprimerande, men samtidigt lite kul och sporrande. Nu flyttar visserligen Peter till Luleå men Tommy står redo att utmana. Får jag bara lite mer fart i benen igen kan det bli roligt i de lokala tävlingarna i år.