Idag ökade jag distansen en aning med den nya farten, tidigare höll jag 8:00 – 7:30 på långpassen men nu har jag bytt tempo till 7:00 och i och med den backade jag ner sträckan för att inte skada mig. Nu jobbar jag mig lite försiktigt uppåt igen mot de vettiga distanserna, och dagens pass var det första som kändes som ett riktigt långpass.

Jag vet nu att jag har högre puls än 185 i alla fall, eftersom jag fånade mig på löpbandet och försökte slå milrekordet när jag ändå var i farten. Spurtade ganska hårt (fast utan nära-döden-upplevelse) men det blev bara tredje eller fjärde bästa tiden på milen så jag sänkte farten till 7-minuterstempot igen och fortsatte. Gick en bit vid 15km eftersom det började göra lite ont i fotlederna av alla ställen och sen fick jag förståss spurta för att komma i “mål” i tid. Numera vet jag att jag inte faller ihop när bandet snurrar på i 13km/h 🙂

Klockan registrerade högsta pulsen vid mitt fnattande på milen, 185bpm, och 171 på slutet. Men snittpulsen stannade på 154bpm.

Jag har iaf börjat lära mig dricka i flykten s a s utan att dränka eller kväva mig, alltid nått. Jag känner mig nöjd med dagens löpning.

Polarklockan tyckte jag hade sprungit 18 istället för 17km, men det struntar jag i. Löpbandet har jag längre historia med, så jag går efter de siffrorna. Samma siffror jag alltid gått efter. Men det kan vara bra att veta att poden är distansoptimist.