Jag vet inte hur det är i idrottsvärlden… kan man få en depression när målet är avklarat och uppnått?
Jag och min kör nådde vårt mål BIG TIME i dom nordiska mästerskapen för kvinnliga barbershopkörer den 9 maj! Silvermedalj, 607 poäng! Glädjen visste inga gränser!
Hemkommen på söndag eftermiddag gick jag omkring på ICA och kände mig väldigt prosaisk och världsfrånvänd. Ingen applåderade när jag köpte en liter mjölk… Hela veckan har varit som kall havregrynsgröt! Jag är ämlig och har ont överallt! Mest mellan skulderbladen – riktigt illa är det där (och det är INTE vingar som växer ut ;-))
Ingen träning har jag kommit mig för med att göra heller. Bara trött, trött, trött! Och låg!
Men – nu ska det bli ändring på det!
Idag har jag börjat lite försiktigt att dra i gummibanden och jag ska hinna träna mage/ländrygg ikväll innan champagnefirandet med kören.
Japp – nu får post-competition depressionen ge med sig! Jag ska TRÄNA!
PMD har man ju hört talas om. Post Marathon Depression. Och alla musiker vet att det är direkt tillämpbart på vilket större konsertprojekt som helst. Själv har jag löst det så att jag ungefär tre veckor innan en stor konsert redan har börjat smida planer på nästa stora projekt. Folk tycker att man inte är klok, men det är bara att strunta i. Det funkar för mig. Fast ibland behöver man nog gå runt och känna sig lite ämlig och få lite distans till både sig själv och det man har uppnått. Och du, Grattis till framgångarna!
Efter projektet-depression är vanligt i alla möjliga sammanhang. Både inom idrotten och jag har även sett det bland programmerare när projektet är klart.
Livet känns lite tomt och man frågar sig vad man ska göra nu?