Ibland läser man om hur löpning främjar intelligensen (t ex här: .

Det må så vara, men den får mig också att göra riktigt korkade saker. Och då menar jag inte att det är omöjligt att räkna på splittider under andra halvan av ett lopp – det är fullständigt normalt att hjärnan går på sparlåga när kroppen jobbar för fullt på att syresätta de arbetande delarna av kroppen. Följande hjärnsläpp har ägt rum i fullt syresatt tillstånd. Även om jag i efterhand undrar om jag möjligen även tagit syra.

Inte verkar jag lära mig av mina misstag heller. Detta trots att jag brukar smickra mig själv med att jag nog är åtminstone normalbegåvad. 1,9 på högskoleprovet, och så vidare.

Här följer en lista över mina (möjligen, jag har kanske förträngt några som är värre) fem mest korkade fadäser som löpare:

5. Att öppna min etapp på Ölands kyrkstafett på 3:19 i stenhård motvind. Okej, etappen var bara 4,7 km så tempot låter (frånsett 10-12 sekundmeter motvind…) inte så farligt, men till saken hör att första 500 troligen gick betydligt snabbare. Typ runt 3 blankt. Övertaggad är man ofta i början av lopp, men aldrig har jag försökt öppna ett (nästan) 5-kilometerslopp som om det var 400 meter. Förhoppningsvis gör jag det aldrig igen.

4. Att sänka 6-7 öl och ett par småvirrar och toppa med 3 timmars sömn på en tältsäng kvällen före Kungsholmen runt HM 2011. Obegripligt nog gick det fantastiskt bra att springa ändå – mitt gällande PB på 1:21:47 sattes den dagen – men som uppladdning inför en halvmara var det så långt från instruktionsboken man kan komma. I rättvisans namn var det väl i och för sig inte löpningen som inspirerade hjärnsläppet, utan god musik (Rush på Globen! Botanisering i Lunkis skivsamling!!) i goda (och genuint icke löpintresserade) vänners lag. Utan ett lopp följande dag hade förfallet antagligen varit betydligt värre.

3. Backintervallerna i tisdags. Kom igen, jag hade visserligen inte känt så mycket av min trilskande högerfot på söndagens långpass, men i stället för att fortsätta springa lugnt tills foten känns normal igen slog jag till med 10 x långbacke. Efter 7 repeats skrek foten åt mig att sluta, men har jag sagt 10 gånger så blir det 10 gånger. Foten fick veta hut. Hur denna historia slutar får jag väl anledning att återkomma till.

2. Att trots 30 graders fuktig värme inte anpassa mitt tempo eller målsättningen i årets Visby halvmarathon – sub 1:20 var det som gällde, punkt slut. Värmen gjorde det visserligen jobbigt att bara stå stilla i skuggan och vänta på starten, men en målsättning är en målsättning. Öppning, således, i 3:45-tempo. Att jag trots detta slutade som trea berodde dels på att jag var för korkad/envis för att bryta, dels på att flera snabbare löpare varit ännu dummare och fick sopas upp från asfalten för transport till akuten. Tack och lov mådde jag riktigt hyggligt efteråt, men Henrik Reintz genomklappning i sjukvårdstältet gav en liten tankeställare. Som jag sannolikt har glömt nästa gång jag springer långlopp i värme.

1. Att försöka ställa om till barfotalöpare samtidigt som jag tränade inför min första mara. Inget fel på någon av ambitionerna var för sig, men tillsammans blev det ett recept på katastrof. Krydda anrättningen med en för mig typisk ovilja att lyssna på kroppens varningsignaler, som sannerligen inte saknades. Högerfoten protesterade i form av molande värk i ett par månader innan stressfrakturen var ett faktum. Trots detta sprang jag till och med tävlingar och snabbintervaller barfota vid några tillfällen, efter endast ett par månaders tillvänjning. Smart, Ängshammar?

Hål i huvudet.