Redan i höstas bestämde vi oss, Johan Arnell och jag, för att satsa på en härlig tidigt vårmarathon som start på löparsäsongen 2011. Valet föll på Rotterdams snabba flacka bana. Vi kom igång rätt bra i början av vintern med både fina kvalitetspass och långa distanspass. Ja, en lördag trotsade vi snön och körde hela 30 km med fartökning… på löpband. Bra för pannbenet. Sen drabbades vi av illvilliga hälsporrar. Arnell åkte på det riktigt illa. Löpträningen gick i stå. Lyckligtvis hade jag min vasaloppsträning att ägna mig åt och min häl hade de sista veckorna före maran blivit allt bättre. Det var segare för Johan. Vi bestämde oss för att åka i alla fall. Aldrig fel med en minisemester i Holland.

Arnell hade lyckats med konststycket att för en billig peng ordna femstjärnigt hotell så vi vaknar väl utsövda på tävlingsmorgonen. Vädret är fantastiskt, strålande sol och 15 grader. Arnell, som tänkt försöka avverka halva loppet trots ömma hälar ändrade sig, river istället av en tidig morgonjogg och beger sig före start till närmsta cykeluthyrare. Han intar rollen som cyklande coach till undertecknad.

Starten är magnifik. Fontäner, dånande musik, helikoptrar och jublande åskådare. I ögonvrån ser jag grönklädda kenyaner trippa iväg på lätta ben. Jag hittar snart en bra klunga. Arnell dyker upp efter några kilometer på en cykelväg vid sidan av banan och hojtar förmanande om att hålla tänkt tempo; Spring med huvet, Henrik! Första halvan av maraton är härlig. Tempot är uthärdligt, ja kanske rent av bekvämt. Man är fylld med glykogen efter flera dagars kolhydratfrosseri och publiken formligen bär oss löpare framåt. Lätt att ryckas med och öppna för hårt. Före loppet hade vi bestämt att jag skulle springa som Isabellah Andersson; inte lika fort men lika klokt! Isabellah springer alltid jämt och oftast med negativ split – i motsats till de flesta andra. Passerar halva loppet på 1:20:25. Här är det motvind och klungan jag springer i tappar fart. Arnell ropar kilometertider och peppar till att fånga klungor som går i rätt tempo. Jag får jag rygg på en snabb finländare, Petri Kykyri som visar sig ha PR på 2:26 och som siktar på sub-2:40. Han går egentligen för fort för mitt tänkta tempo men det är trevligt att snacka lite och vi springer tillsammans över futuristiska Erasmusbron. Pampigt värre! Livebanden avlöser varandra. Plötsligt har vi passerat ytterligare några kilometerskyltar. Snart väcker Arnell mig ur transen, ger mig tillbaka sansen och jag faller tillbaka i tänkt tempo. Kykyri seglar iväg. -Dopad med finsk sisu, tänker jag. Tillbaka i city går löpartåget genom en tunnel där en hel trumslagarorkester mobiliserat sig. Det känns som benen drivs framåt av pukornas mäktiga mullrande och snart är jag framme vid 30km och början av öglan kring sjön Kralingse Plas. Då kommer ledarduon Wilson Chebet och Vincent Kipruto ångande i motsatt körfält och riktning. Jag tvingas inse att de ligger ganska precis en mil framför mig. -Blir svårt att hämta in, konstaterar jag och matar på under de grönskande träden. -Känns det bra vid 30km då håller man in i mål!! hojtar Arnell medan han kryssar fram mellan åskådarna. Vid 35km passerar jag kombattant Mattias Mustonen från IS Göta. Han tar rygg en stund men inser snart att han öppnat alltför modigt och vi lyckönskar varandra och tar adjö. Nu är benen stela och andningen flåsig men Viljan har ingen lust att sakta ner. Jag sluter mig i löparbubblan. Tunnelseende. Minns vagt de sista drickakontrollerna. Plötsligt passerar jag finnen Kykyri som tappat fart, sisun tryter. Arnell vrålar från cykeln något om tvååförti och mina ben växlar till veritabel spurt längs avenyn Coolsingel. Ljudvolymen är öronbedövande. Nettotid 2:40:00. En sekund från SM-kvalificering. Jag är ändå själaglad. Mitt bästa lopp någonsin. Underbart!

Tack till Arnell för cykelcoachning och tack till Wallerstein och Szalkai för peppning och tips inför loppet! Rotterdam, vaarwel en zie je later!

Over and out