Triathlon Austria halv Iron-distans. 1,9k+90k+21,1k. Ja det där gick ju bättre än jag hade trott det där. Tjo. 5:04:18.

Ca-tider: sim 41:30, T1 3:30, cykel 2:42:15, T2 2:30, löpning 1:34:45.

Hade kanske, kanske hoppats på neråt 5:30 så gött nöjd med nästan nere på 5! Men hade ju å andra sidan ingen aning eftersom det va första gången jag gjorde en ”vanlig” halv IM. Har ju gjort långa duathlons tidigare med samma cykel och löpning på slutet med det var i helt andra förutsättningar med över 1200 höjdmetrar på cyklingen å sen terränglöpning på en leråker.

I korthet kan konstateras: det blev våtdräkt tillåtet vilket garanterat sparade mig 10 minuter. Cyklingen gick lite bättre än jag hoppades, snittade 33,8 km/h över 90 km. Bra i blåsten, men å andra sidan platt som en pannkaka så det jämnade nog ut sig. Löpningen gick bättre än jag vågat hoppats. Trots att jag ju vet att det är det jag kan.

1:34:45 på halvmaran med så mkt cykel i benen e jag gött nöjd med. Vet inte om man ska dra för stora växlar (hoho) på nya tri-cykeln. Men det känns som att den, förutom att va snabb då, gav mig bättre springben än min vanliga landsvägshoj. Det tar helt enkelt annorlunda och ”på rätt ställen” när man sitter så rakt över tramporna. Baksida lår sparas mkt bättre. Och det är ju där krampen kommer när man löper. Framsidan kan man slakta lite mer under cyklingen. Och man blir liksom rent allmänt mer aggresiv. Svårt att sitta å löka. Haha. Samt den annorlunda utväxlingen som jag tycker ger jämnare körning på ngt sätt. Eller så e det bara kul med nya grejer 😉

Nåväl: simningen ja. Det blev med våtdräkt som sagt. Temperaturen i vattnet hade gått ner till 20 grader (va 27 (!) veckan innan) och inte minst va det bara ca 18-19 i luften på race day. Så eländig som jag är på att simma va det tur för mig. Gick ju ap-kasst ändå… 41:30 ca… Tja… Asså egentligen e det snabbare än jag räknat med, men å andra sidan va det fan nästan sist av alla som va med. Simmar folk så bra här nere? Eller e det normalt att va på plats 450 av 500 med 41:30 på en halv IM? Det kanske det e…

Hur som helst va det gaaaaalet i starten. Haha. 1000 pers iväg samtidigt. 500 på halv och 500 på full Iron-distans. Gogglarna avslagna, sparkad i magen, sparkade en stackars tjej rakt i fejjan, etc. Asså jag va ju färdig att lägga ner efter 200 meter. Rejält blåsigt och riktigt stora vågor. Kallsupar när man trodde man vred upp för att få luft men det slog in en våg. Grymt svårt att navigera i vågorna.

Men sen efter ett tag (läs: när alla simmat ifrån mig) fick jag lugnat ner mig lite och hittade bättre rytm. Och med vågorna in mot slutet kändes det riktigt bra. Men jag har fortfarande oerhört svårt att ta det lugnt i början och inse mina begränsningar på simning. Haha. Jag måste verkligen lära mig att förstå att jag hör till de sämre (sämsta) där och inte bli stressad när alla drar iväg i en för mig allt för hög fart. Måste bida min tid och vänta till jag får min revansch på löpningen. Haha.

Sen fipplade jag lite väl mkt i första växelzon. Inte världssnabb på att slingra mig ur neoprenet. Men å andra sidan måste man ju inte stressa ihjäl sig på en så lång distans som detta. Och det ser ju nästan lite larvigt ut att komma upp ur vattnet bland de allra sista å sen frusta som en tjur helt plötsligt inne i transition. Hoho. Men hade bra ordning på grejerna faktiskt. Börjar ju få lite rutin nu.

Slängde faktiskt ner ett par handskar i ryggfickan. Nya tri-hojen e inte alldeles bekväm att köra dålig asfalt eller teknisk cykling med när man inte kan ligga kvar i aero längre och tvingas hålla i base bar. Men… Det var en bra cykelsträcka. Bra asfalt, tekniskt enkel och platt. Så det blev att bomba i aero-position mest hela tiden och handskarna fick ligga oanvända i ryggfickan. Ryggen höll bra för aero i så långa sträckor.

Hade tänkt se om jag kunde lägga mig runt 33-34 km/h. Sen nöta på och se hur länge man orkade det helt enkelt. Lite lurigt eftersom det va så pass blåsigt. Första 15 km ut på slingan gick som tåget. Höll lätt 38-40 km/h. Insåg så klart att det berodde på rätt vind. Och sen blev det jobbigare nästa 15 km ja. Hehe. Men varvade med ett snitt på 32,9 km/h och kände mig bra i benen.

Det mer underliga va att jag va så satans pinkenödig hela tiden. Haha. Stannade fyra (!) ggr under cyklingen å pinkade… Ok att jag dricker rejält… Men fyra ggr på 9 mil? Det lär ju ha kostat mig säkert fem minuter med tanke på stoppa, pinka, starta. Men å andra sidan… Va kan man göra? Det e ju liksom inte läge att pinka ner sig på den nivå man själv är. Haha. Det kan väl möjligen de som leder göra.

Nöjd med att hålla ett närmast autistiskt tempo på de tre tremila-rundorna. Skiljde mindre än en minut mellan de tre rundorna. Klart att man alltid kunde ha tryckt på lite mer sista biten in mot växling. Men det e ju heller ingen bra idé när man vet att man har för avsikt att kuta hyfsat snabbt. Dessutom var sista biten på cyklingen svagt uppför och rakt in i vinden, så det hade nog kostat mer än det hade smakat att gå sig stum där.

Förutom att jag så klart e gött nöjd med att kunna snitta 33,5 km/h på nio mil (vilket en nybakad cyklist som jag får va glad för) e jag nog mest positivt överraskad över hur bra nya tri-hojen gick. Hade ju bara fem rundor på den före lördagens tävling. Men de hade känts ok så jag bestämde mig för att testa den.

Den e inte i närheten “komfortmäsigt” än min fantastiska Simplon Kiaro. Långt ifrån. Haha. Men snabbare i den här typen av terräng och typ av cykling (dvs platt å rakt å enformigt) e den definitivt. Och det som överraskade mest (överraskade eftersom det va första gången jag använde en riktig tri-hoj på race) var att den tog så mkt annorlunda på benen. Positionen så mkt mer rakt över tramporna ger en helt annan form av slitage på benen. Som passar tria mkt bättre. Man slaktar framsida lår, men sparar baksida till löpningen. Får jag för mig i alla fall… Eller så hade jag kunnat kuta så pass bra även om jag gnetat mig runt på min vanliga landsvägshoj. Va vet jag… Man e ju rätt bra på att berättiga sina diverse köp så kanske e det bara det jag håller på med här. Hehe.

Jaha… Sen va det dags å kuta lite. Hade i förväg tänkt att 1:45 e väl ok att köra en halvmara på efter så pass lång tid i cykelsadeln. Men egentligen vet jag ju att jag e god för rätt mkt bättre tider än så. Men som sagt: hade ju inte kutat en platt halvmara efter så lång cykling förut så va visste jag…

Hittade benen nästan direkt! Faktiskt snabbare än på de sprints och olympiska jag gjort tidigare. Anledningen till det är väl inte bara att baksida lår sparats… Utan kanske snarare att det e lättare att hitta benen i 4:25-farter, som jag inledde i, än 4:05-4:10-speed som jag vill hålla i sprint och olympisk. Ju långsammare det går desto lättare hänger så klart cykel-ben med. Svårare än så är ju inte den matematiken.

Och eftersom det kändes så pass ok i knappa 4:25 så tänkte jag att jag kan väl köra det så länge det går. Jag vet ju att jag i princip aldrig går på mig kramp i farter runt 4:30-4:40. Där e jag ju som en maskin. Haha. Eeeeh… Ett tag 🙂 Fråga mig samma fråga två km från mål i 4:30-fart på en helmara så får vi se vad svaret blir 🙂 Men diesel-loket gör ofta sitt jobb i lagom fart rätt bra.

Och med så mkt långdistans som jag gjort den här sommaren med Swiss Alpine så vet jag att det inte finns en chans att jag krampar på en så kort sträcka som en halvmara om jag bara tar ner farten om jag måste.

Så jag gnetade på där i farter mellan 4:25 och 4:30. Eftersom det gick så mkt bättre än tidsplan direkt från början så slog jag på stort och skalade av hela fem minuter direkt från målet å tänkte 1:40. Men jag insåg ju sen att det skulle bli bra mkt bättre än så när jag passerade milen på en bit under 45.

Sen vart andra halvan liiiite trögare. Men å andra sidan är det ganska skönt att veta att det inte hjälper att jaga ihjäl sig med bara 7-8 km kvar. Fem sekunder per km där e ju ändå inte mer än en dryg halvminut. På en så lång dag är det ju bara dumt att riskera kramp för en halvminut det sista man gör. Så tillät mig att köra sista knappa milen i 4:35-tempo. Å vips va man inne på 1:34:45. Tjo!

För tre-fyra år sen hade jag ju varit nöjd med det som en ”vanlig” halvmara-tid. Nu gjorde jag det efter nio mil cykling i 33,5 km/h. Träning lönar sig 🙂 Det e ju inget man kommer att skriva sånger eller epos om direkt iofs… Men för mig va det kul. Och ett kvitto på att motorn håller ganska länge.

Det går ju inte på ngt som helst sätt att jämföra en halv IM med en hel. Det är så klart än mer annorlunda än en halvmara jfrt med en helmara. Och det är ju som bekant milsvid skillnad på att kuta en halvmara och en helmara. Men… Icke desto mindre. Jag kände mig rejält fräsch i benen fr.a.

Det går så klart inte att hålla 4:30-farter för mig i en full-IM-löpning. Och inte 4:45 heller… Men fasen vet om man inte ska våga sig på att testa sub-5:15-fart så länge man orkar t o m på en full-IM. Jaja… Den dagen den sorgen. Det e onekligen ett tag kvar tills man ska testa på full IM. Ett år eller så. Och dessutom tror jag inte man fattar hur mkt mer 180 km på cykel är än 90 km. Det e inte bara dubbelt så jobbigt…

Summan blir
– att jag ändå faktiskt är ok nöjd med simningen utifrån mina förutsättningar även om jag verkligen är långt bak i fältet där. Var rädd att det skulle gå än sämrre.
– att jag är riktigt nöjd med cyklingen. Att snitta 33,5 km/h i 90 blåsiga km utan att ta mer slut i benen känns bra.
– att jag e grymt nöjd med att sätta halvmaran på sub-1:35 med 1,9km sim och 90km cykel före.
– att man redan e sugen på nästa gång det blir så pass här långa distanser. Det är när jag får slå på den sega dieselmotorn som jag har ngt att komma med. Haha.
– Redan sugen på sim- och växelzonsrevansch.