Swiss Alpine K78. Haha. Galet! : ) Värmerekord i Schweiz. Säkert 35 grader i skuggan. Å en ny elakare bansträckning än i fjol. Tjo. Klockan sa 79,7 km och 2920 höjdmeter. Va väl att ta i. Men verkar ha varit 79,1 km och 2800 höjdmeter med nya sträckningen i år. Nåja… Det är ju som det är med det och lika för alla 🙂 Men klart jobbigare än i fjol. Och så klart underbart i all sin galenskap 🙂

Grymt nöjd så här i efterhand med en 153e plats. Nästan 90 placeringar bättre än i fjol. Och 43e i göbbklassen M40 🙂 Trots 9:40, dvs 45 minuter långsammare än de 8:55 ifjol. Den nya, rejält elakare bitvis, bansträckningen under delar av första hälften och, inte minst, värmen tog sannerligen ut sin rätt. Så längs vägen trodde jag faktiskt inte alls att jag låg så pass mkt bättre till som jag gjorde.

Men när jag kollar på tiderna längs med vägen jämfört med förra året så höll jag nästan samma fart stora delar där “klockan “kände igen sig” från i fjol. Men jag fattade inte riktigt hur mkt längre tid den nya sträckningen tog. Gissningsvis tog väl värmen ut sitt pris med ca 25 minuter extra och nya sträckningen 20 minuter. Gissningsvis asså… Egentligen e det ju ganska svårt att ha koll på vad som tar vilken tid i ett så långt lopp.Och det e ju heller inte så värst intressant. Haha. Det tar den tid det tar å så e det inte mer med det.

Stämningen på start så klart fantastisk. Just före 07:00 kom solen upp över bergen och sken in på oss, episk musik spelade i högtalarna och man kände sig allmänt oslagbar. Hehe… På sin egen lilla nivå alltså.

Eftersom jag ärligt talat inte hade riktig koll på den nya bansträckningen tänkte jag att jag skulle kuta så gott det gick efter förra årets race som jag matat in i min 910XT. Men låta det ta ngn minut längre här å där pga av värmen. Höll tänkt tempo närmast autistiskt första ca 34 km. Ett par minuter efter fjolåret för att inte ta slut i värmen.

Men sen blev det alltså rejält jobbigare mellan 34 och 44 det här året. Men det va ju inget att gråta över för det va ju trööögt för alla såg man. Och det som kändes bättre i år var att jag tog folk uppförs. I fjol tappade jag ju de två milen upp mot Kesch och Sertig för att sen ta massor utförs. Nu tog jag både uppförs å utförs. Men… Det ska sägas… Mkt berodde ju det på att jag öppnade rejält försiktigt de första 35 km i värmen.

Och sen blir det ju pannben mellan säg 35 km och 55 km upp till Keschhütte. På dessa 20 km klättrar man ju ca 1500 höjdmeter. Så det blir ju mest att bita ihop och köra lite mentala mind games 🙂 Och, det ska inte glömmas, titta så mkt man orkar på utsikten när man börjar komma upp på riktigt höga höjder. Det har man ju tid med om man inte har mer bråttom än man har på min nivå.

Väl uppe vid Keshütte slås man av hur sjuuuuukt vacker det e, säger “alles ok” till läkaren som kollar en, unnar sig att dricka mer sportdryck stillastående, slås en gång till av hur vacker det e, får en liten runner’s high av att ha fixat större delen av loppet samt skänker en tacksam tanke till alla åskådare som har tagit sig hela vägen hit upp. Sen kommer man på att verkligheten inte är bara rosor…

Nu ska man ju först ner 200 höjdmeter på branta stigar och sen tillbaka upp igen till Sertigpass. Och då 350 höjdmeter till upp till nästan 2800 meter. Vafan…?! När man va så högt upp redan. Haha… Nåja… Det e otroligt kul små sitgar mellan Kesch och Sertig. Tyvärr e man ju inte riktigt i tillståndet, efter 55 km och över 2000 positiva höjdmeter, att flyta fram över dessa trais. Steget är onekligen lite stappligt och man måste helt enkelt gå stora delar. Men att få kuta där med fräscha ben… Ojojoj.

Hur som haver. Upp till Sertigpass kommer man till slut. Där tar ungefär samma procedur vid som uppe vid Keschhütte. Med det tillägget att man e än lite tröttare och därför än mer mottaglig för hur galet vacker det är med glaciärer, små vattenfall, 3000-meterstoppar och fantastiska åskådare som tagit sig ända dit upp.

Man säger, förhoppningsvis, “alles gut” ytterligare en gång till läkaren som stirrar en ganska stint i ögongen för att se att man inte flackar för mkt med blicken, fyller på med en banan och ett par muggar sportdryck. Samt, inte minst, inser att nu jävlar va faktiskt det värsta gjort. Resten av uppförsbackarna kommer att likna små kullar. Sertigpass är besegrat. Nu är det bara 20 km kvar och mkt av det är utförs. Och sista 12-13 km är ganska härlig böljande klassisk terränglöpning. Och så känner man sig oslagbar och får en runner’s high igen. Hehe.

Sen… Sen inser man… Vafan… 20 km e ju långt! Och med ben som redan gjort 60 km och 2400 höjdmeter. Hur f-n ska jag kunna kuta neförs, och rejält brant nerförs, med de här låren?! Reality checken kommer som ett stort paket på posten och de sex km som följer efter Sertigpass e rejält jobbiga. Brant, brant utförslöpning över ofta rejält grovt underlag och ibland snö. Ok att det e skönt att det tokigaste uppförs till slut e färdigt, men så brant utförs med så mkt bagage i låren e fasen inte att leka med. Och en mage som gör sitt bästa för att fösöka hantera all sportdryck och alla gels är även det en utmaning. Jag hade ju iofs i det här läget redan hunnit med två stora-A-stopp längs vägen så jag hade väl gjort mitt vad gäller toalettbeök försökte jag trösta mig med.

Nåväl… Utförs bär det av och man svär högt över hur satans jobbigt det är och hur många höjdmeter som “slösas bort” och inte går att ta igen tid på för att det är så brant att det dels inte går att löpa fort (på min nivå asså… Jonas Buud kutar ju här som bekant i en herrans fart), dels tar mer på benen än man mindes det från tidigare år.

Men sen planar det ju ut och blir till mer normal, och egentligen helt underbar böljande terränglöpning sista 12-13 km som sagt. Men det kan man ju liksom inte riktigt uppskatta med över 65 km och uppåt 2700 höjdmeter i benen. Det handlar så klart om överlevnad.

I fjol hade jag, relativt sett alltså, rejält bra sista 15 km. I år kändes det inte riktigt lika bra tyckte jag först. Men jag plockade många placeringar i år igen. Inte så många som förra året och därför var jag lite besviken och trodde att jag var svagare. Men sen visade det sig ju att det berodde på att jag låg 100 placeringar bättre uppe vid Kesch i år än i fjol. Så det var inte så konstigt att jag tog tio färre placeringar på vägen ner (37 i år jfrt med 47 i fjol).

Men det ska erkännas att det kändes trögare även sista biten i år… Tyckte jag hade sparat mig ngt så när (så mkt det nu går att “spara sig” i ett sånt här lopp på min nivå) men kände mig inte alldeles rapp i slutet. Haha. Minns att jag tänkte på hur mkt piggare (läs: mindre tok-slut) jag kände mig sist gång det begav sig. Men det räckte ju egentligen att se sig om för att inse att alla hade det så mkt jobbigare. Värmen var så klart boven i det dramat. I eftermiddagssolen sista 20 km var det oändligt hett.

Så här i efterhand kan jag nästan känna mig lite förbannad på mig själv att jag hade så dålig koll på att det gått så pass bra… Jag sprang där och tänkte att “tja det va väl ok det här” och va så klart sjukt nöjd över att inse att jag skulle fixa det, men hade jag vetat att jag var kring topp-150i världens största bergsultra hade jag nog fått lite mer gött endorfinpåslag på slutet. Haha.

Tja… Man lufsar ju på så gott man kan där sista 15 km och ser till att hålla koll på lår och vader så man inte går på sig kramp. Tvingar i sig mer sportdryck just för att ta hand om nämnda kramp. E lite nöjd med att man kört en helt del kortare pass i högre tempo för att vänja benen vid högre farter och därmed även få bättre ordning på krampkänningar i baksida lår. Det kändes helt enkelt ganska säkert vad gällde benen när man väl var ca 15 km från mål. Och orken e ju som den e… Man får anpassa farten efter den ork som finns kvar. Så e det ju med det 🙂

Vad gäller utrustning valde jag, trots att det va så varmt och stabilt väder och inte skulle behövas några extra kläder på hög höjd, att kuta med min S-Lab löprygga. Främst för att hela tiden ha vätska till hands. Och vis av erfarenheter från långa lopp även så klart toapapper. Haha… Kom att behöva det sistnämnda redan efter ca två timmar då jag fick ta min tillflykt bakom nåra höbalar. Hehe… Ingen överraskning.

Vätska ja… Fyllde en och en halvliters-blåsan i ryggan 4 gånger samt snittade nog minst två muggar vid varje station. Jisses. Tvingade verkligen i mig sportdryck hela vägen även om smaken väl kändes så där framåt liter åtta eller så. Men var många gånger glad att jag hade med mig egen vätska. Det hade säkerligen funkat att bara gå på vätskestationerna, men problemet då i den extrema värmen blir ju att man ju där å då måste tvinga i sig så stora mängder. Med eget med sig kan man ju sprida ut “tvingandet”.

Och rent mentalt är det, tycker jag, grymt skönt att kunna sköta drickandet själv när det e så varmt och ett så stort vätskebehov. Det blir liksom en grej mindre att springa och oroa sig över. Och eftersom jag tränat så pass mkt med min S-Lab (och den är så sjuuuuukt bra gjord) känner jag den knappt. Hade faktiskt med mig även en ultralätt regn/vind-jacka. Det var ju overkill så klart, men det finns ju alltid en liiiiten risk för åskväder i bergen vid såna extrema temperaturer att jag tänkte att de få grammen lika gärna kunde på åka med.

Däremot kan konstateras att jag (återigen) släpade med mig för mkt fast föda. Jag slås alltid av hur svårt jag har att få i mig fast föda i form av bars etc. på långa lopp. Det måste jag bli bättre på. Får liksom inte ner det. Och i värmen blir man ju lite “lurad” och vill inte äta, bara dricka. Även om man egentligen behöver det. Nu gick det ju ok ändå, men egentligen hade jag nog behövt mer fast föda än den halva powerbar och den tredjedels banan jag fick i mig. Däremot har jag utvecklat en synnerligen god förmåga att suga i mig gels. Haha… Sex stycken blev det den här gången. Men såg till att inte börja för tidigt. E ju lurigt med de där “nödraketerna” Så första tog jag först efter ca 45 km. Sen mer regelbundet.

Intalar mig att jag klarade mig så pass ok utan fast föda för att jag drack så mkt sportdryck, vilket trots allt ersätter en hel del, samt tryckte i mig sex antikramp/salt-tabletter. Intalar mig asså… Hur det va i verkligheten vete tusan… Men det viktigaste e ju att man ser till att få i sig vätska.

Kan väl även kort tillägga att jag hade sjuuuuka bryderier om vilka skor jag skulle använda. För att göra en (mkt lång) historia, som innehöll tankar om säkert åtta olika par, slutade det med att jag plockade fram mina Saucony Mirage 2 ur pensionen. Detta eftersom det var dem jag kutade i förra året och de enda skorna jag litade på i uppåt 80 km och sån värme vad gällde att hålla mina fötter ngt så när glada. Var helt enkelt för rädd för antigen värme-blåsor i de andra jag hade på tapeten (t.ex. mina Saucony Ride 5), eller alltför minimal dämpning över så lång sträcka (Salomon S-Lab Ultra), eller för stum sula på asfalt- och gruspartierna (Saucony Peregrine), eller för dåligt åtsittande över framfoten i utförslöporna (t.ex. Asics SkySpeed 2) osv, etc, m.m 🙂 Konstateras kan att skovalet blev en vinnare! Noll (0!!) blåsor på fötterna, lätt vikt hela vägen och tillräckligt bra grepp (förutom på snöpartierna då så klart, men de var ganska få) i så torra förhållanden. Secken sko! Nu ska den få en välförtjänt pension!

Jaja… Man kan ju så klart skriva mer om ett så lång och otroligt vackert lopp. Men summan av det hela får bli:
– satan va varmt
– ojojoj va vackert
– jisses va jobbigt
– grymt nöjd med 153e plats och 43 i göbbar 40+
– överraskande jobbig ny bansträckning delar av första hälften
– det blir fler besök i Davos 🙂
– fantastiskt imponerande av legenden Jonas Buud att vinna för sjunde gången i rad. Hur i hela friden karln kan springa så fort den sträckan är ett mysterium. Haha. Det borde vara fysiskt omöjligt. Hatten av och bugningar ner till den röda tartanen på Davos stadion!

Nu ställer vi in siktet på halv IronMan i Podersdorf 24 augusti. Tjo! Och en uppvärmnings triathlon i sprint++ format 10.