Nu har jag fått lite
distans till Ironman Santa Rosa och kommit hem till datorn. Kändes
jobbigt skriva racerapport med tfn. Jag tillbringade tre veckor i
Californien och på slutet av perioden kom så loppet. Jag bodde i
Bakersfield och där är det vaaarmt så här års. Från kl 08:00 på
morgonen tills solen går ner är det kompakt värme mellan 35-40+ .
Jag tränade kl 06:00 på morgonen. Det gick bra stiga upp, lättare
än hemma, hade säkert något med tidsomställningen att göra. När
jag löptränade sprang jag ofta varv, en kort runda i kvarteret och
hade vattenflaskan stående vid garageinfarten. Jag sov, vilade ofta
på eftermiddagarna, värmen och tidsomställningen tog på.

Efter att ha roat söner med
besök på Santa Monica beach LA, Hollywood, och en dag på Six flags
, värsta berg -och dalbaneparken. Snacka om att träna nerverna.

Loppet gick lördag den 29
juli, vi började köra norrut onsdagmorgon innan. Vi stannade och
turistade i San Fransisco, vilken stad, kändes lite Norge,
tidvatten, dimma, kallt på natten, skönt kyla ner sig efter all
värme. Många som tränade där runt Golden Gate, löptränade och
många cyklister trots att det var så extremt kuperat, som i Norge,
fast nästan värre. Fina lummiga område. Väldigt vacker stad.

Torsdag drog vi så mot
Santa Rosa, en mindre stad men hade allt ändå. Man inser vad vatten
har stor betydelse för var städer och orter ligger. I Santa Rosa
rinner en större bäck, Creek igenom staden och förmodligen den som
försett staden med dess vatten.

När vi kom till Santa Rosa
gick jag direkt till registreringen. Som svensk måste du ha en
endagslicens i US för att få genomföra loppet. Det var välordnat
i registreringen, alla är så artiga och trevliga. Jag hade en
fördom i mig att amerikanarna spelade trevliga och lite överdrivet
men så var det inte. De bjuder på sig och sociala och intresserade.
Därefter var det briefing utomhus i parken/torget. Det var
informationsrikt men inte alls i närheten av så festligt och
trevligt som det är i Kalmar. Ingen välkomstmat bjöd man på utan
rabatt på restauranger. Det gjorde att jag var ganska säker på att
jag skulle stryka att gå på ”efterfesten”, prisutdelning, och
kvalificeringen till Kuna. Det skulle vara en frukost utomhus på
samma ställe. Nja… här fanns det förbättringspotensial. Det var
den första IM tävlingen, näst en 70.3 tidigare i maj, ska väl
sägas.

Det som var mindre vanligt
är att denna tävling har T1 och T2 ca 10 mil från varandra. Det
kräver logistik och planering. Det innebar också att jag stuvade om
i mitt införprogram. Det var jag medveten om innan och vi kunde
följa min plan rätt så väl. Jag brukar simma på torsdagen men
denna gång körde jag ett löppass i stället, efter vi checkat in
på ett Motell 6 som inte alls låg så långt i från. Trodde jag
skulle ha flera mil till Expo för vi bokade boende så sent. Hela
denna IM Santa Rosa är en bonustävling för mig. Min huvudtävling
är Vichy i Frankrike om tre veckor. Så det är ett impulsköp.

Benen kändes helt ok detta
lilla löppass. Brukar köra ungefär 45 min av varje gren, två
dagar innan tävling. Sov en bra natt mellan torsdag och fredag och
det är jag tacksam för. Åkte in till Expo vid middagstid, men vi åt själva inget ordnat av arrangören, rabatt hos restauranger. sedan gick vi och tittade lite.Promenerade längs bäcken, (Creek) där också löpningen skulle gå.

På fredagmorgon efter
frukost, fick äta min normala frukost havregrynsgröt, oatmeal 🙂
och äggröra på en frukostrestaurang, köpte med mig två kokta ägg
för nattfrukosten innan tävlingen. Hade med mig så jag kunde fixa
ihop en gröt med en vattenkokare, alternativt en mikro. Det fanns
dock ingen sådan så vi köpte en liten vattenkokare för 17 dollar.

Efter frukost blev det att
checka in runbag i Santa Rosa, gick smidigt, inga krokar utan de las
i ordning på marken. Jag fick två plaststrips att få fast kännaren
på framgaffeln till min lilla hastighetsmätare på cykeln, fick med
mig lite kartor också. Det fanns ingen tävlingsbroschyr/PM i
ryggsäckarna, däremot frikostigt med bars, sport drycker,
återhämtningsdrycker, flagga och reklam förstås. En Redbull
också, vilket jag inte dricker.

Därefter körde vi till
Lake Sonoma, en biltur på ca 45-50 min. (Inte riktigt samma som vi
cyklade, vi tog lite omvägar på mindre vägar.) Där började jag
med att cykla en superkort sväng för det var världens nerförsbacke
och ville inte panga bort benen dagen innan genom att cykla hela
vägen upp tillbaka till T1. Jag checkade in cykeln och bikebag, inga
cykelskor fick sitta fast på cyklarna i T1 :/ hmf. Triathleter
springer inte i cykelskor. Ja, ja lika för alla, hyfsat i alla fall.
Tog god tid på mig för att veta var cykeln var parkerad. Räknade
bajamajor, och vita streck på marken (bilparkering) hade bra koll på
swim in , bike out. Lämnade gel på cykeln i övrigt blev det att
fylla på luft och bars, dryck under småtimmarna. Syntes att det
inte var så vana triathleter, de hade hängt cykeln fel väg, men ok
det är inte sprint eller olympisk.

Efter incheckning av cykeln
gick vi ner till den stora och djupa Lake Sonoma. Otroligt härligt
vatten, simmade i top och cykelbyxor, så skönt svalka sig och
simma. Oh vad jag gillar simma utan våtdräkt. Jag ställde in mig
på att simma utan våtdräkt och såg fram emot det.

När jag simmat in blev inte
så länge, så körde vi en liten bit till och hittade som en
grusparkeringsyta. Start för en del trailleder i området. Vi satte
oss i slänten och njöt av utsikten och vattenmelon. Skulle absolut
kunna tänka mig vandra i bergen, paddla i sjön. En annan resa
kanske.

Tillbaka till hotellet,
passerade en Whole Food affär, kan man köpa buffe på lösvikt.
Jättebra mat, så fina grönsaker och frukter, bra produkter i
affären, så lite processade som möjligt. Gjorde mig en pastasallad
kompletterad med röbetor, bönor, gott bröd, god frukt. Vi passade
på köpa lite frukostmat. Sedan var vi lite trötta, så vi vilade.
Min ”serviceman” bar på en förkylning så han behövde vila,
inte mig emot. Men som det är dagen före så är man lite nervös
så man hoppar lite upp och ner ur sängen som Alfons Åberg, jag ska
bara.. fixa lite sportdryck, förbereda frukosten, packa påsen en
gång till med våtdräkt etc. Sov några timmar, klockan ringde
03:00, vill att vi skulle börja köra kl 03:45, fixade frukost åt
min gröt, ett kokt ägg, och en macka, drack lite kaffe. Smörjde in
kroppen, på med tridräkten, valde min skinfit eftersom det var läge
för att simma utan våtdräkt. Vi tog oss i väg. Det gick bussar
också, och man kunde skicka cykeln för incheckning dagen innan med
transport också, valde att göra som jag beskrivit. Det var en och
annan triathlet vaken. 

Det var mörkt ca 12 grader i luften. När vi
kom upp fick vi parkera på en bergskulle och gå igenom skogen ett
par hundra meter nerför kullen till T1.

Det blev lite Santa Lucia i
stället för Santa Rosa, där vi lyste med våra mobiler i ledet.
Vilken känsla, den gick att ta på, att blicka ut över T1
morgonmörkret. Gick in i växlingsområdet, pumpade däcken 6,5
bar, dåliga vägar. (hade inte mer i däcken i Bakersfield heller
pga värmen), la i bars och flaskor på cykeln. Därefter var det
kroppsmärkning, vilket fungerade dåligt, med så mycket smorsel på
kroppen löstes färgen upp.

Tog det lugnt en stud i en
vrå, när det återstod ungefär 40 min, körde jag lite
markuppvärmning, tog på våtdräkte. Ja, det hade meddelats att det
var våtdräkt, tyvärr sa jag medan alla andra jublade.

Vi gick ner till starten ,
rullande start. Kom lite för långt bak kände jag först men det
var ändå rätt.

Amerikanska nationalsången,
förvånades över att de sjöng lika lite som vi svenskar, de sjöng
med isista strofen precis som vi gör.

Simningen gick i två varv,
vi simmade under en vacker bro som gick över sjön och till en liten
hamn. Det var varmt, huga tänkte jag, förbered för en ångbastu.
Amerikanerna är duktiga simmare och det vet jag sedan tidigare, USA
är absolut en simmarnation, så jag låg helt rätt i ledet. Kändes
trängre än i Kalmar konstigt nog, lite stressigare, hittade fritt
vatten men simmade förstås lång väg. I början på andra varvet
fick jag krampkänningar i vaderna, går då inte skylla på kyla,
tror att mina ben inte gillar våtdräkt. Jag skulle tagit med min
gamla våtdräkt och klippt av ärmar och kortat benen. Det hade
varit bra. Andra varvet var jag lite rädd att någon skulle ta tag i
benen på mig och attjag skulle krampa hela baksidan. Kan simma utan
ben i några hundra meter men kändes tufft i 1500m. Koncentrerade
mig på att slappna av. Persade i antal simmade meter, hm. 

Tiden blev
usel, långt från mitt pers men jag tänkte att jag får försöka
reparera på cyklingen. Gick och sprang uppför den branta backen
till T1. När vi var nästan uppe fick vi hjälp med ta av dräkten?!
Lägg dej ner tar vi av dräkten. Sedan hämtade jag min påse, bytte
om snabbt och ner med grejerna och sprang ut till cykeln i cykelskor. 

Starten av cyklingen började lite uppför, i normala fall inga
problem men nu var jag inte fastklickad. Klickade fast höger fot
trampade men fick inte i vänster, halkade fick en smäll av pedalen.
Samtidigt blev det mer och mer uppför, löste sig till slut och jag
kom iväg. Efter den lilla backen upp bar det utför i en rejäl
utförsbacke, 65km/timmen direkt. Håll tungan rätt i munnen, många
bromsade , det gjorde jag också då jag såg kurvorna komma.

Cyklingen – kände mig så
stark på cyklingen. Cyklade om massor men tänkte att det är ju
nerför i början så de kommer väl igen men inte så många, sedan
blev det lite blandat uppför och nerför, försökte ta med mig
farten från nerförsbacke till uppför. Hade en hastighetsmätare på
cyklen, den var ”gladare” än vanligt. Jag låg enligt den ofta
över 40km/tim, förstod det var inte riktigt sant. Det var så
kuperat att det var svårt att äta och dricka i början. Försökte
tugga bars men var inte så sugen på dem i värmen. Vi cyklade med
vacker utsikt och härlig miljö, genom vindalar och avstängda
vägar. Bara ett fel, så otroligt dåliga vägar. Det är min
reflektion från bilåkandet också i USA. Bilens förlovade land har
sannerligen inte bra vägar. Det tar mycket energi att cykla
tvättbräda, hålla fast vattenflaskor. Jag drack totalt 6 flaskor,
3 vatten, 3 sportdryck, åt 6gel, en snickers. En halvbanan fick jag
någonstans också.

När det återstod 6 mil vilken gick runt Santa
Rosa i två varv, insåg jag att det skulle bli svårt nå under 6
timmar. Ännu en dålig tid, trots snabb bana och jag cyklade om
flera hundra människor, tyckte jag låg konstant i omkörningsfil.
(En del tog det verkligen lugnt)Det var nog inte många som hamnade i
straffbox, trots att många låg för nära varandra och några
blocking fanns det absolut. Utbytesflaskorna var petflaskor med
vatten och sportdryck, de satt inte så bra på cykeln vilket var
nödvändigt. Så jag var tvungen stanna och fylla på mina flaskor,
det tog lite tid. Sedan blev jag helkladdig av min Snickers tre mil
från växling så jag var tvungen stanna och tvätta av kladdet, men
den gjorde gott. Vet inte vad jag ska skylla på, tror att
uppförsbackarna stal mer tid än jag trodde för jag kände som jag
gjorde en grym cykling. Kanske den dåliga vägkvalitén drog ner
farten mer än jag trodde, tyckte dock att jag aldrig cyklat så fort
över gropar och sprickor, 40km/tim över dubbla järnvägsräls, upp
med rumpan. De sista 6 milen runt Santa Rosa påminde lite om
olympisk bana och det var kul att jag har den erfarenheten av teknisk
cykling också, det gick bra och på raksträckorna kunde jag bara
dunka på. Jag är egentligen nöjd med cyklingen men inte med tiden. 

Inför växling mot T2 gjorde jag som jag brukar, upp men fötterna
på skorna, vädra tårna, strecket kom fort så jag fick stanna och
då AJ kramp i höger ”bakben”, även här tog funktionärer
cykeln, och jag fortsatte på brännhet asfalt barfota, mot tältet,
fick påsen. I den hade jag en hotshot mot kramp, aldrig testat förr,
fanns i doggybagen, tog den och shit vad stark, typ red hot chili
eller som en sup Underberger. Det brann i strupen, -Vatten, water!!
Det fungerade eller så var det chocken. Blötte ner en T-shirt i
vatten och drog på den. 

Ut på löpningen, tidsmålen var för
längesedan borta, ut och gör det bästa för att bli en finisher.
Även om man inte når sina uppsatta mål så lär man sig något
nytt varje lopp.

Löpningen gick nere vid en
bäck, Creek på amerikanska, lummig strandpromenad, bra ställe, tre
varv,som vanligt tätt mellan energidepåer. Vid en depå kom jag
bakom en kille som tog en klase vindruvor. Funktionären såg lite
förvånad då hela klasen försvann, så jag sa ”probably hungry”,
då vände sig löparen om och kastade vindruvorna och jag fångade
dem. Tur man har spelat handboll. De var för många för mig med så
jag fick dela med mig av kalaset med vindruvorna. Det som är kul med
löpningen är att det är där man träffas och är lite mer
social. Alla har trötta ben men ett uppdämt behov av att prata.
Amerikanerna är social och glada. Det var också på löpningen jag
träffade de andra två svenskarna i loppet, två herrar och en
dansk. Mitt stående mål är att lyckas håla mig springande
(joggande) hela maran. Denna gång sprang jag i 21 km sedan kom
”grinmilen”, gick och sprang om vartannat. Försökte hitta en
sång i huvudet men det var för grötigt i mina sångtexter i
huvudet. Nu börjar det göra ont, kände att jag hade en blåsa på
tån, stannade på en bänk och plåstrade om den för uthärda
smärtan lite bättre. Fungerade faktiskt. Jag såg inga typ röda
korset eller health care efter banan men jag hade av någon
oförklarlig anledning stoppat på mig plåster i gelväskan. En
besvikelse, kan ju tyckas fånig när du läser det, men då gav den
nästan tårar – inga varvband!! När man springer varv på IM i
Europa, t.o.m 70.3 får man färgglada hårsnoddar för varje varv,
en motivationshöjare. När jag insåg att de hade man inte satsat på
så försökte jag peppa mig själv. Insåg också att jag föredragit
fyra varv i stället för tre, det var två i grundplanen på detta
lopp. Det blir långa varv när man är trött. När jag gick gjorde
höfterna ont, försökte gå snabbt, när jag sprang ömmade låren.
Egentligen gjorde det mindre ont att springa men jag jobbade med
pannbenet. Kanske hade jag varit mentalt starkare om jag fått bättre
tid på cyklingen. Kunde inte riktigt klappa om mig själv denna
gång. När det var ca 4-5 km kvar fick jag syn på Felix, så glad
jag blev, vilken energiinjektion. Tack och lov sprang jag just när
vi möttes, så jag inte behövde skämmas. Han hade svenska flaggan
som han överräckte till mig, han sprang någon km med mig. 

Flaggan
gav mig mycket energi också, sprang hela vägen och när jag kom mot
varvningen, som jag också trodde var finishline, vecklade jag ut den
och vilka hejarop jag fick. Publiken bar mig och det var tur för det
var säkert 1,5 km kvar. Vilken känsla att springa mot mål, kommer
aldrig glömma det

.

Väl i mål efter
fotografering, kommer tröttheten ganska fort. Så tacksam att Felix
hade varit och checkat ut mina påsar och cykel. Det fanns inget
ombytestält för att dra på torra kläder. Det var något att tänka
på för nästa år. Fick gå in på en handikapptoa och byta om.
Sedan, frukt, pizza och lite chips. Bra efterracemat. Hade frågat
lite de som var från trakten om de visste om siste man i loppet
skulle firas, golden hour och om det var några fyrverkerier på
gång. Det var ingen som visste och jag had einte läst det. Så vi
åkte tillbaka till hotellet, tog privat massage denna gång. Hemma
på hotellet blandade jag en recovery dryck, det stod natt på den.
Aldrig gjort det förut och den var sisådär god, kände nästan
allergi, men den var nog dynamit. Tog två alvedon också. Har aldrig
återhämtat mig fortare efter en IM. Det kändes ungefär som jag
sprungit Lidingöloppet dagen efter, massiv träningsvärk i låren,
lite ryggsmärta. Sov väl inte helt bra, vaknade till då jag rörde
mig i sängen. På måndag morgon tog jag en 45 min cykeltur på
lätta växlar och upprätt sittställning. Gick hur bra som helst.
Jag brukar känna mig ”svampig” i musklerna men inte denna gång.

Tisdag var menad som resdag,
men bilen gick sönder på väg mot LA och gaten var stängd när vi
nådde LAX. En dyr tisdag på många sätt.

Många bilder blev det här mycket tack vare Felix. Det blir det inte i Vichy då åker jag själv, får förlita mig på finisherpix då.

Kom igång med träning
lördag igen en vecka efter loppet, hemma i min kära stuga i
Bredviksfjäden. På igen mot IM Vichy. Då ni.. då ska jag..!!!