Ironman igen!. Det var bara
att ladda om efter Santa Rosa. Så glad att jag återhämtade mig så
pass att det kändes fullt möjligt att köra igen. Denna gång fick
jag stå på egna ben, oroade mig lite för det men Felix lovade mig
att hjälpa mej med språket om det behövdes. Jag kan bara ströord
på franska.

Jag reste från Umeå denna
gång eftersom jag börjat om utbildningen i Vännäs.

Tidigt på torsdagmorgon
körde jag in till Umeå flygplats. Jag var nästan först där. Så
småningom vaknade flygplatsen till liv och jag kunde checka in.
Trots tre flighter behövde jag bara checka in bagaget i Umeå. Må
jag återse cykeln och resten av bagaget i Lyon tänkte jag. Flög
Umeå- Arlanda- Mûnchen- Lyon. Efter tre mackor och tre x kaffe
senare landade jag i Lyon. Bytet i Munchen var hektiskt, tur man är
triathlet. Det var sååå stort och låååångt mellan
terminalerna. Jag följde skyltarna och vips stod jag bredvid en vakt
och glasvägg. STOPP. Jaha nu då…jo det kom ett tåg. Jag hann,
det verkade som vardagsmat för denna flygplats. En flygplatsknut.
Jag har dock lite dåliga erfarenheter av missat flyg i sommar så
jag var lite nervös.

Väl i Lyon, stötte jag på
en tjej med en Ironman ryggsäck. Hon hette Melissa och var från
Oakland, nära San Franscisco, lite kul när jag och Felix nästan
nyss varit där. Jag och Melissa var glada se våra cykelbagage och
vi delade taxi till centrum.

Jag stannade över natten i
Lyon, hade inte förbokat just den natten i Vichy och jag gissade att
där var det svårt få tag på en hotellbädd. Det var rätt skönt
sova en natt i Lyon och ladda för tågresan till Vichy nästa dag.
Felix hade hjälpt mig boka tågbiljetter. Vilket system för att
komma på rätt perrong och tåg. Det var en stor tågstation och det
gick till så att alla glodde upp på skärmar, ca 10-12 min före
avgång kom det upp vilken perrong tåget skulle avgå från. När
det kom upp sprang alla som skulle med det tåget. Ja, alltså inte
så lätt med cykel i väska och bagage. Puh.. svetten rann nerför
ryggen. Resa är nästan lika jobbigt som att göra själva
tävlingen.

Väl inne i tågvagnen kom
en man med cykel in. Han var från Schweiz och skulle förstås också
till Vichy. Jag förstod inte riktigt hans packsystem. Hjulen höll
han i med en hand och ramen var i typ en väska men den var öppen,
trasig dragkedja. När vi klev av i Vichy, byggde han ihop cykeln på
perrongen. Vilket fusk! Jag måste släpa min in i hissen.

Väl ute tog jag en taxi om
än det var ganska nära. Hotellet liknade inget hotell jag bott på
tidigare. Glöm bekvämlighet, men tänk familjärt, hemtrevligt och
allt går att ordna. Det var trångt, fanns inte en chans att cykeln
skulle gå in i hissen. Cyklarna, ja det var många triathleter där,
fick vara i ett spa och massagerum som man fick krångla sig in genom
gångar, och tvära lösningar på det huset. Tänkte många gånger
att arkitekten kanske fått i sig mycket vin när han ritade, eller
om huset var tillbyggt flera ggr. Trappen upp var högst 70 cm bred.
Rummet var ganska trångt men det fungerade, jag var ju ensam. Svalt,
AC fungerade perfekt, tur för det var varmt i Vichy.

(Bilden är på hotellet i Vichy)

Jag hade lite
innerslangproblem att lösa, så jag kunde inte cykla till Expo utan
tog en taxi ut till området. Fixade hjulet och registrerade mig.
Sedan var det dags för pastaparty och briefing. Det mesta var på
franska men en del på engelska också. Fransmännen är överlag
inte duktiga på engelska. Det var varmt i vattnet och de flesta
räknade med att det skulle bli utan våtdräkt. Jag var förberedd
på det sedan ett år tillbaka. I Vichy kör man halvIM på lördagen
och helIM på söndagen. En del hade två armband så då var vi en
del som trodde att de körde båda dagarna!! Men det visade sig att
det var de som gjorde IM för första gången. Ganska många. Efter
pastapartyt, gick jag hem med Melissa och Michael, det var ca 4 km.
Vi såg förstås simbanan, och vi gick där löpningen skulle gå.
Många vackra hus i Vichy, 1700 -tals känsla. Varmt , över 30 + och
fuktigt. I Santa Rosa kylde det av på natten men det verkade inte
som det gjorde det så mycket här.

På lördagen sov jag ut
lite och sedan testade jag min cykel, så allt fungerade, hittade
äntligen en supermarket handlade lite att äta. Det kan vara klokt
att säga, gör man IM utomlands kan det vara bra att se till att man
handlar in, tar med sin frukost för tävlingsdagen. Det är inte
självklart att hotellen serverar frukost kl 04:00 på morgonen. I
Frankrike var frukosten rätt söt också. Jag gjorde mej gröt uppe
på rummet med hjälp av vattenkokare innan jag gick ner och åt
hotellets frukost, var nästan som ett förstärkt fika.

Man fick inte checka in
förrän kl 16:00 på lördageftermidagen efter halvironman hade
checkat ut. Jag tog det ganska lugnt, fixade mina skor på cykeln,
kollade swim in, bike out och run out. Jätte – fin
tranistionsarea, bra planerad. Domarna här var dessutom noga,
viktigt hänga cykeln rätt väg. 

Hade cyklat dit, kom faktiskt ihåg
ta med mig skor att gå i hem. Det blev ganska mycket att promenera,
var lite orolig för att det tog energi, speciellt som det var så
varmt. Mina löpben gillar inte att jag går mycket. 

Tillbaka på
hotellet, dusch och en god middag att ladda på. Jag rödbetsboostade
denna tävling. Jag fixade i ordning mina tävlingsprylar, ville ha
en ryggsäck med mig eftersom jag skulle cykla hem efter tävlingen.
Såg inte riktigt fram emot det. Jag sov bra, var inte särskilt
nervös. När jag vaknade var det mer som en dag på jobbet. Idag ska
vi göra en Ironman, inget konstigt. Är det något fel på mig,
håller jag på att tappa gnistan? Jag knallade i alla fall iväg
igen mot Expo, var tidig där. Flaskor och energi på cykeln.

När jag fixat allt satte
jag mig en stund och försökte koppla av lite, fortfarande inte
särskilt nervöst. Strax före kl 06:00 träffade jag paret Berntson
från Umeå. Jag och Inger hade bibnummer efter varandra så vi hade
cyklarna bredvid. Inger är en jätteduktig simmare så jag visste
hon skulle vara uppe långt före mig. Meddelandet kom om att ingen
våtdräkt var tillåten 25,7 + i vattnet. Jaha då får vi testa
det. Det fanns en stor hall bredvid TA där man lämnade in vita
påsen med kläderna före/efter race. Där var också athlete garden
efteråt. Drack min rödbetsdryck med C-vitaminbrus och denna morgon
också Resorb Sport, hoppades på slippa kramp i simningen. Sedan
gick jag mot starten siktade mot 1:20 ledet, vet inte riktigt hur man
skulle tänka nu. Pratade med några britter som gjorde sin
premiärIM. Fick krama en nervös engelsk dam, förklarade att det
var fullt normalt att tårarna rann. Det är det som gör IM
speciellt. Jag vet inte om hon kom i mål, tror jag såg henne,
åtminstone hennes kompis. Hörde aldrig Marsiljäsen, de spelade
inte den?! Plötsligt gick starten och vi såg de första simmarna i
vattnet. Jag föröskte tagga till, men det var lite svårt denna
morgon. Försökte intala mig att det var nog bra ändå, ödlsade
ingen onödig energi på fladdriga nerver. När jag så nyligt gjort
en IM så kanske det var som jag visste i kropp och själ att det
loppet är långt. Det lönar sig lite stressa iväg. Vi blev styrda
i grupper om fyra, fick starta till höger. Hade planerat ligga nära
bojorna till vänster, men det fungerade ganska bra ändå, kom en
del snabbare simmare i början och låg i hyfsat fritt vatten. Jag
visste att sträckan var lååång. De sas att simbanan var längre
3800m. Försökte hitta mitt flyt och kom väl in i det och det
kändes rätt bra, gillar simma utan våtdräkt. Hittade så
småningom bojarna och simmade nära, nära, simmade inte fel mycket
i alla fall, högst 100 m ändå hade jag 4100 m på klockan. Andra
loopen var tuffare, mer rörligt vatten, svårare hålla kursen kom
innanför banan ibland, inte min mening. För första gången
någonsin längtade jag efter mina powerbars på cykeln, när ca 800
m återstod av simningen, Jag började bli hungrig!!!

Simningen tog ca 20 min
längre tid än det brukar normalt göra för mig. Ingen kramp och
det var jag glad för. Kände mig hyfsat pigg i benen och sprang i TA
ut till påsar och tälten.

I tältet försökte jag få
på mig en ärmlös cykeltröja, gick inte, den bara korvade sig.
Skulle ha den mot solen. Skit i det, det är ju mulet, regnade lite
på simningen. Lärdom ta en cykeltröja med hel dragkedja, det
funkar. Gjorde mig illa lite under armen, nåja gjort är gjort,
kommer förmodligen göra ont på löpningen.

Sprang ut till cykeln, och
sprang med cykeln, lite för tunna mattor, gjorde ont under fötterna.

Det var lite knöligt att ta
sig ut från området på cykel, men matade mig med bars direkt.

Cyklingen bestod av två ggr
9 mils varv. Tycker egentligen att banprofilen kunde ha varit
Skellefteå, ungefär den typen av backar. Det var lite blandat upp
och ner, läser man på deras karta och banprofil går det mer uppför
från början och brant utför sista 5-10km. Det kändes inte så
krävande större delen. När 20 km återstod på varje varv kome ne
rejäl backe och därefter några backar till typ Krångforsbacken,
men det var trevliga nerförsbackar också. Asfaltskvalitén var
bättre än i Santa Rosa men sämre än i Sverige. Hade 6,5 bar i
däcken.

Första varvet kändes
roligt, fortfarande moln på himlen, inte mig emot, varmt ändå.
Andra varvet började solen titta fram, och vinden, motvinden
svalkade inte ett smack. Den hettade i ansiktet, blev varmare med
vinden. Någonstans på varv två började jag gå torsk på energi,
jag åt gel, såg jag skulle behöva fler, men vid depåerna brukar
man behöva tanka vätska. Min fart gick upp och ner med
energiintaget, mitt glada humör försvann. Tankar om att bryta dök
upp, för det var inte roligt, kände ingen styrka i benen som jag
kände i Santa Rosa. Nå jag tar mig väl till växlingen i alla fall
tänkte jag. Vid 12 mil hittade jag min Bounty, brukar belöna mig
med något gott vid 15 mil, men behövde ”nappflaskan” nu.
Fungerade bättre med Bounty än Snickers, inte lika kladdigt. När
jag kom till nästa depå stannade jag och lyfte på hjälmen och de
duschade mig med tre flaskor kallt vatten medan jag hällde i mig
vätska.

Jag fortsatte och nästa
depå var strax innan den stora backen, kämpade på och tog ny
avkylning där och highfive gel. Hittade nya krafter, men fick gräva
ganska mycket. Till växlingen tog jag mig, hade rätt ont i en av
tårna på vänster fot, krampade där, brukar vara höger stortå
som krampar men lite omväxling då.

Ny växling – på med
strumpor skor, gelbälte, keps, glasögon. En snäll medtävlande
bjussade på vaselin till min egenhändigt tillfogade skavskada under
armen. Hade en liten flaska med Resorb i påsen tog den. Viktigt med
salter när det är så varmt.

Behövde på toa – det var
inte kul. Tänkte nu tar jag tid till det här så slipper jag sedan.

Ut på löpningen, tänkte
jag ger det ett varv (10 km) är det inte kul så bryter jag. Det var
som att springa hos min käre granne Oves Plantor, i hans växthus.
Halva banan gick i park, i skugga, tack och lov, men morgonens regn
måste ha gjort det än fuktigare. Min lungor gillar det men det var
varmt. 

Bryta loppet !!! Det gick inte, har aldrig hört mitt namn så
många gånger. Fransmännen var som tokiga, för jag har franskt
namn!!? Jag fick smyggå i depåerna och där det inte stod så
mycket folk, för publiken tillät inte att jag gick, då skrek de
närmast öronbedövande och nästan sprang bredvid en. En del av
mina medtävlande måste trott jag kände mer än halva stan. De
skulle bara vetat att jag var där själv. Det fanns också några
svenskar där och hejade, läser ni detta så tack. Det betydde
oerhört mycket. För varje varv fick man ett band, det är
motivationshöjande. Nu var jag förberedd på att tredje milen är
tuffast hålla ihop. Om något gick lite bättre, så var det
konstigt nog löpningen. Jag tog alltid en extra mugg vatten som jag
bar med mig mellan depåerna, svalkade nacken lite, drack någon
klunk. Jag höll mig till min energiplan på löpningen, vad gäller
gel, var 4:e km åt lite salta kex ibland, drack energidryck oftare
än cola. På sista varvet fick jag syn på Inger!!Hon hade ont i
ryggen. Jag trodde du skulle ta hem vår klass utbrast jag! Hade
träffat hennes man tidigare och sagt jag trodde hon var snabbast på
simdelen i klassen. Hon berättade att smärtan hade kommit på
löpningen. Jag frågade om jag kunde göra något. Det blev lite
massage, hon la sig raklång ner och jag försökte tryckmassera
henne lite. Vi konstaterade att hon hinner i mål även om hon går.
Nere vid vattnet igen på den tyngsta sträckan på varvet, fick jag
sällskap av en man som sprang lite, lite snabbare och det fungerade,
vi höll i löpningen till nästa depå. Så tacksam för det. Nu var
det bara sista biten kvar in i mål. Det hade börjat bli mörkt. I
sista depån brukar jag inte ta något utan jag brukar applådera
funktionärerna och tacka dem. När jag nådde publiken inne vid
finishline, kokade publiken och som den scenmänniska jag är kunde
jag inte låta bli och flirta med publiken, lite slängpussar, veva
med armarna, vinkade formade händerna till ett hjärta, high five
med många. Mitt sätt att tacka publiken, eventet.

I mål blev jag väldigt väl
omhändertagen av en funktionär, lite eftersnack, viktigt. (Ser ganska glad ut trots allt.)Därefter
följde han mig till hallen för mat och vita påsen. Jag bytte om ute i skydd av mörkret, åt
pratade lite med en irländska. Sedan gren nr 5 Utcheckning (gren nr
4 = växling) en riktigt tuff gren. Stapplade iväg efter cykeln och
påsarna. Nu var jag glad att jag hade tryckt ner ryggsäcken i vita
påsen. Packade, checkade ut, hade ett baklyse i alla fall. Började
försöka hitta ut från Expo och cyklade till hotellet. Hittade fram
och gick in med cykeln. Nu väntade dusch, sms, ringa Felix. Drack
återhämtningsdryck som jag fått i Santa Rosa, (pulver). Tog
alvedon och sov ganska gott.

Hade gott om tid dagen efter
men inte så gott om tid att jag ville gå på lunchen på Expon och
prisceremonin. Jag packade mina väskor, cykeln tog en kaffe och
satte mig och slappade utanför hotellet förrän jag tog en taxi
till tågstation för att påbörja resan tillbaka till Lyon. Hade
bokat hotell nära flygplatsen. Fick lämna cykelbagaget på
flygplatsen över natten, det var bra. Flygresan hem gick bra. Det
gjorde ont gå i trapper nerför, men även nu gick återhämtningen
snabbt.

Placering 12 av 29 i
klassen. Det trodde jag aldrig, kändes som det var jag som var sist
kvar. Faktum är att det är toabesöket som skiljer min tid i Vichy
från Santa Rosa. Jag hoppas att jag fortfarande kan bli snabbare och
effektivare. Slipa på tekniken i simning, få ner löptiden. Tycker
ändå att jag blivit tåligare, återhämtningen tyder på det.
Träningsåret bakom mig har jag inte lika mycket simtid eftersom jag
varit i Vännäs. Det kan ha betydelse. Både gott och ont,
träningspassen där avslutades alltid med rejäl uppförsbacke. Jag
har jobbat mycket så mental tid för återhämtning har inte alltid
funnits.