Till aftonens pass på träningscykeln avnjöts dokumentären “Come Rain Or Shine” om Genesis återföreningsturné 2007. Ett passande tema i dessa dagar när man kastas mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden känns det som om jag är på rätt väg och krämporna ska ge efter, nästa funderar jag på om amputation kunde vara en framkomlig väg.

I morse kändes löprundan som ett vågspel. Innan jag fick på mig skorna kändes det lite som om vänster hälsena (som hittills inte sagt ett knyst i protest) var precis på väg att gå av. Efter några minuters försiktig jogg släppte det dock och frånsett att benhinneskiten fortfarande känns en del var det nästan som vanligt igen. Jag blev så uppfylld att jag till och med kastade in 4 gånger 1k i P18-spåret. 

Det gick kanske inte skitsnabbt, men det som saknas i spets tror jag går ganska snabbt att hämta hem, bara jag får ett positivt besked från naprapaten i morgon. Ovissheten om vad som egentligen är fel och om det förvärras av träning är det mest hämmande, inte själva smärtan i sig. Den är egentligen inte så farlig, under förutsättning att jag vet att den är “godartad”.

En fascinerande sak är att min annars så goda träningsdisciplin är som bortsopad så fort det rör sig om alternativträning. Jag tycker nog egentligen inte om att träna, jag älskar bara att springa. Tack och lov för möjligheten att slänga på valfri film när man sitter på cykeln för annars finns det nog ingenstans i det kända universum där tiden går långsammare än på en träningscykel. Att sitta och stirra på en vägg är jättekul jämfört med att köra träningscykel. Att gnaga av sig armen är fullt drägligt i jämförelse. Kort sagt är förströelse under träningen en ren överlevnadsfråga.

Så tack Genesis. Inte bara för decennier av musik som får håret på mina (ännu inte avgnagda) armar att stå rakt ut, utan även för att ni räddade ytterligare ett formkonserverande alternativpass. Tänk om jag varit intelligent nog att köra 2-3 sådana under träningslägret i slutet av mars i stället för att jaga 13-milaveckor.