Det blev ett rejält räknefel idag när jag skulle springa min runda, tanken var 26km (en ökning med måttliga 2km sen förra gången) och jag hade en runda jag sneglade på som enligt mina anteckningar skulle vara 28km. Jag tänkte mig att jag kanske kunde greja det, om jag tog det piano i början.
En ökning med 4km är ju inte så mycket, så jag gav mig ut. Nu är det ju bara så att jag är rätt bekant med just den här vägen, så jag började ganska snart ana att jag kanske räknat fel. Men jag är så dålig på matematik när jag springer att jag tappade bort mig innan jag kom fram till något. Ju mer jag räknade ju fler alternativ kom jag fram till.
Men efter 23-nånting kilometer kom jag till ICA Maxi i Solna och där vet jag att det är 6,5km hem närmaste vägen som jag hittar. Jag tog en plopp-paus och funderade på tillvaron, en 25g chokladgodis går rätt fort att gnaga i sig. Trots taskig uppladdning, jag tog en ostfralla innan jag sprang ut bara, och nästan ingen energitillförsel under passet (om man bortser från två 25g chokladgodisar) så kändes det rätt okej.
Tuffade på, och funderade på om vätskeryggan läckte, för jag var dygnblöt på ryggen. Men jag räknade ut, och det tog mig nästan 5km, att det inte kunde vara ryggan eftersom jag var blöt så stor jag var. Vätskeryggan skulle omöjligt kunna läcka så illa att jag blev blöt om bysten och magen, och så stora hål i hakan har jag inte när jag dricker. Det var helt enkelt jag som svettades som en vattenspridare, det var lite varmare än jag trodde så länge solen var framme och då svettades jag, men eftersom jag sprang in i skymningen och natten hann det bli rätt kallt och då blev allt det blöta kallt.
Jag älskar att springa in i skymningen, från sol och dagsljus in i nattmörker. Det är väldigt speciellt på något vis, nästan lite mystiskt och magiskt. Idag förstärktes den känslan av att Spotify slumpade fram Jon Henrik Fjällgrens “Jag är fri” precis när jag passerade ett avsnitt av banan som går en bit från bebyggelse och bilvägar. Lamporna höll sakta på att tändas mellan träden och mörkret var lite djupare på gång- och cykelbanan jag sprang på än den varit vid bilvägarna. Just där och då kändes det som att jag förstod. Jag, som inte kan ett jota om samisk kultur och ännu mindre om jojk!
Långdistanslöpning bjuder på spännande upplevelser och äventyr. Det blev 30km på knappt 3,5h till sist och jag är rätt tacksam för att jag tog det piano i början så jag slapp bli trött och tung på slutet. Det var rätt skönt att krypa ner i ett varmt bad sen ska jag säga 🙂
Tack Åsa, ja hade jag tänkt från början att det skulle bli 3 mil hade jag nog till att börja med ätit mer än en fralla innan och jag hade varit betydligt bättre förberedd, och antagligen tänkt som du att “nu blir det jobbigt” redan i början. Nu skulle det ju bara vara marginellt längre än sist, och det visste jag ju att jag skulle greja, så det var först på slutet jag insåg att det skulle bli längre och då kände jag att “det här grejar jag ju, lätt” 🙂
Sådär har jag också råkat göra nångång. Kul när man kommer på att man har sprungit för långt. Hade du vetat på förväg att du skulle springa 3 mil kanske det hade varit svårare? Åtminstone mina hjärnspöken skulle ha sagt att “det här kommer bli riktigt jobbigt du kanske inte orkar” och så har man den kampen att ta också innan de små djävlarna ger sig. Hjärnspökena alltså! Bra jobbat i allafall!!
Jag brukar utgå från att om jag inte kan prata obehindrat så går det för fort på långpasset. I brist på sällskap småsjunger jag lite ibland, till omgivningens stora förundran. Visst skulle jag kunna bränna av i 6-minuterstempo men jag skulle inte orka hela vägen och jag skulle inte få de muskulära anpassningarna jag är ute efter, och återhämtningen skulle bli onödigt lång efteråt. 🙂
Kul att läsa om din löpträning. Jag ska ta mig an Stockholm ultra men endast 50 km. Har förstått att det gäller att löpa lugnt. Jag har snittat runt 6 – 6.10 km/h men behöver dra ner på tempot för att inte känna mig alltför sliten då sträckorna är över 2 mil. Mvh Susanne