Rejs-repårt härliga Soteleden Terrängmarathon

24 May 2017

Soteleden Terrängmarathon. 44 km och 1300 höjdmeter mycket teknisk trail. 4:53:18. 7e plats (gött nöjd). 6 gels, ½ flap jack, 1000 liter
(nästan) resorb-vatten och sportdryck.

Även detta år bjöd Bovallstrand på en fantastisk dag att
springa en trail ultra på västkusten. 22 grader och sol och idel glada miner.
Och det bör sägas direkt; för er som inte kutat längs Soteleden: gör det!

Löpningen är nästan hela tiden rejält teknisk och så gott
som aldrig platt eller rak. Upp och ner och höger och vänster. Över rötter och stenar.
På smala, smala stigar. På klipphällar och genom mjuka myrar. Och helt underbar.
Skulle man slå upp det något nebulösa och svårgripbara begreppet ”äkta trail
running” i ngn slags löparordlista så borde där helt enkelt stå: Soteleden
Terrängmarathon. Så nära känslan av traillöpningens perfekta känsla, mix och
naturliga tuffhet är detta lopp.

Lika vacker och rolig som den är, lika jobbig är den. 44
km är inte nödvändigtvis så långt för dem av oss som bråkat oss igenom några
ultralopp. Men i och med att det är så tekniskt underlag och så konstant
blandat uppförs och nerförs blir det både jobbigare och långsammare än vad man
kanske först tror.

Jag har sprungit längre lopp i mer extrem miljö (hur
extremt det numer anses vara att springa i Alperna jämfört med mycket annat
udda som folk håller på med nuförtiden :)), men då handlar det ofta om långa
stigningar och långa utförslöpningar. Inte som här ett ständig upp och ner och
höger och vänster. Det är naturligtvis jobbigt-som-fan också att springa konstant
uppförs (eller utförs också för den delen). Men det ger ändå en viss möjlighet
att mer gneta på. Soteleden innehåller mycket få gneta-och-slappna-av passager.
Och det är ju just därför den är så fantastiskt rolig. Det är som att vara ute
på en sträcka man väljer för en teknisk och snabb 7-kilometers-runda. Fast man
kutar 44 km. Och inte så snabbt…

Nåväl… Idel lovord som ni ser. Efter denna
kärleksförklaring till SLTM kan det då vara dags att se hur själva loppet gick
🙂

Valde att starta denna fina och torra dag i Salomon S-Lab
Wings 8. En snabb och direkt ”medeldistans-trailsko” för torra förhållanden
(finns ju en SG-version också men den äger jag (underligt nog) inte). Wings 8
är möjligen inte en ultra-dojja i samma mening som t.ex. Sense Ultra (därav
namnet kan man anta) med sin ganska hårda dämpning och mycket direkta
löpkänsla. Men den är lätt och smidig samtidigt som den har ett 9 mm drop,
vilket, enligt mig, gör den till en bra ultrasko när man vet att det är 99,5%
trail på menyn. Det finns snabbare skor. Och det finns mer dämpade skor. Men
den här landar in fint i kategorin ”snabba trail-skor för ganska långa
sträckor”.

Nu ska man ju vara medveten om att helt torrt blir det
aldrig på Soteleden. Haha. Det var allt en hel del lerpölar (varav en synades
närmare av mig i full karriär utför) och myrar längs vägen. Dessa passager var
dock alla av det kortare slaget varför en ler-pöl-yttersula inte var av nöden
denna gång. Däremot ska man tänka i termer av att ha en sko som torkar snabbt och
inte har för hög våtvikt. Du trampar förr eller senare helt igenom och blir
blöt. Även en torr och fin dag som denna. Återigen är S-Lab Wings 8 ett bra
val.

Summan av mitt skoval är att det är en sko att
rekommendera för detta lopp en torr dag. Men… Och här får jag ju skylla mig
själv… Salomon gör som bekant tighta skor. Och tänker man ha dem som just
ultratrail-skor ska man ju inte köpa en storlek som gjuten fram över tårna
första 30 km… Jag borde helt enkelt ha köpt ett halvnummer större. Fascinerande
egentligen att jag gjorde detta misstag med tanke på att man har rätt många
race bakom sig och mer än 10 rejäla ultror. Jaja… Skon levererade även om det
var trångt för tårna mot slutet 🙂 Men då hade jag, vilket jag återkommer till
nedan, sånt gött flyt i löpningen ändå att det inte gjorde så mycket.

Öppnade loppet synnerligen lugnt. Kanske lite väl lugnt så
här i efterhand. Men å andra sidan är det en ganska lång dag så det finns ingen
anledning att stressa. Och i ärlighetens namn kände jag mig inte helt rapp
heller så det var rätt gött å ligga å filura i lagom fart på de fina stigarna
och över klipphällarna.

Efter bara några hundra meter är det rakt ut i den
bohusländska naturen som gäller. Och där blir man kvar till bara några hundra
meter före mål. Det är förvisso ganska smala stigar direkt men man finner sin
plats väl i ledet och ingen stressar. Det är, som så ofta på trail ultror, idel
glada miner och trevliga och avslappnade medtävlare. Det tjänar inget till att
va otålig en så här lång dag. Och dessutom rör sig ledet i bra fart. Terrängen
blir direkt teknisk och det är redan från början grymt kuperat. Inte sällan så
att man tvingas gå och dessutom ibland använda händerna för att häva sig upp.

Min tanke var ju dels att förbättra tiden från ifjol, dels
att få revansch på Fredde som tvålade till mig med över tio minuter förra året.
Det såg dock ut att skita sig direkt när han gnetade ifrån någonstans runt
13-14 km. Minns att det kändes rätt segt då. ”Redan?” minns jag att jag tänkte…
Var samma känsla i Sörmland Ultra i höstas. Trög början. Men där kom jag med en
rökar-finish sista 18-20 km (om man nu kan kalla det vare sig ”rökar-” eller
”-finish” på såna sträckor och med glad amatörfart :)).

Men jag lät hur som haver Fredde gneta iväg och tänkte att
jag kör på tänkt upplägg med soft start. Tog mig även nog med tid vid varje
kontrollstation och drack och fyllde på blåsan på ryggen. Jag har sprungit så
pass mycket i värme efter att ha bott över 10 år nere i Centraleuropa att jag
vet hur viktigt det är för mig att dricka. Och även om dagens 22 grader inte är
ngt att jämföra med t.ex. de 30 grader i skuggan det var på Ironman Austria
sist jag gjorde den är det lätt att bli överraskad så här på årets första varma
dag. Inte minst nu efter att återigen ha bott i Sverige i snart två år och
glömt bort det där med riktig värme…

Nåväl… Det slutade som vanligt med att jag drack minst det
jag behövde, men inte fick i mig nästan nån fast föda. Vilket ju är ok ändå om
man ”bara” är ute i knappa fem timmar. Det funkar ju med vätska och gels.

Första milen på ett så pass långt lopp passerar liksom
bara. Man kutar den och mår gött i och med att det är så mycket lägre farter än
om man kutat bara just den milen. Och njuter som sagt av natur och terräng. Nånstans
runt milen lyckades jag även dra en rejäl vurpa rakt ner i en lerpöl. Fort gick
det också. Utförs. Och riktigt klassisk snubbling på en sten eller rot. Hmmm…
Inte orka lyfta fötterna ordentligt redan efter en mil, tänkte jag. Ett rejält
lerbad blev det i alla fall och trots en liten tvagning i närmsta bäck sprang
man resten av loppet med högra kroppshalvan lerinpackad. Tur i oturen var ju att
det var just i en mjuk lerpöl jag kraschade. Det där hade gjort ont om det hade
varit på hård stenig stig. Lyfte lite mer på fötterna efter det…

Kilometrarna 10-20 är, även de, underbar mixad trail. För
att även innehålla en sträcka grusväg där man kan löda på lite. Om man hade
haft något löd i benen vill säga. Kändes segt. Men tror nog det var också för
att det var bra löpare runt om som gnetade på hårt. Så det gick nog egentligen
inte alls så segt som jag tyckte just där och då.

Det underliga (sett i efterhand till hur stark jag var på
slutet) var att jag kände mig seg och alltjämt försiktig ända fram till ca 22,5
km, dvs upp över kontrollstationen ”uppe på berget” efter 21,5 och även ner för
detsamma. Här kändes det så trögt att jag var mycket glad för det synnerligen
trevliga sällskap jag hade haft ett tag med fem-sex andra löpare. Jag tappade
dem allt som oftast och kom ikapp ibland. Och jag kände mig väldigt ojämn…
Ibland kändes det som att jag låg och lökade. Ibland kunde jag som sagt inte
hålla ryggarna.

Och sen, bara så där, kände jag helt plötslig längs ett
kort grusvägsparti uppförs att nu går det ju för långsamt. Haha. Det va som att
jag plötsligt vaknade till och sprang andra halvan av loppet som en annan
löpare. Ser på tiderna att jag sprang dessa ca 20 km uppåt 20 minuter snabbare
än många andra jag hade runt mig ca 23-24 km in i loppet. En minut per km snabbare
alltså! Mycket egendomligt. Och då inte egendomligt i så motto att andra skulle
ha kutat långsamt. Tror nog att de flesta höll en ganska väl uttänkt konstant
fart och även höll sina platser bra mot de andra i fältet. Utan egendomligt mer
då i den mening att jag faktiskt inte riktigt vet var mina krafter kom ifrån.

Här kan det vara läge att påpeka att jag slutligen kom i
mål 48(!) minuter snabbare än förra året. Ok att jag är i bättre löparform (men
sämre cykel- och simform) än i fjol, men ändå… 48 minuter på 44 km. Ja just
det; mer än en minut per km snabbare i snitt. Vafan?! Ska det ens vara möjligt.
Ok att jag som sagt inte hade ngn bra dag förra året. Men att bara sådär slira
in på sjunde plats!? Haha.

När resultatlistan med sträcktider nu kommit ser jag att
jag sprang andra halvan av loppet näst snabbast. Bara fyra minuter och 45
sekunder långsammare än den komfortabelt vinnande Andreas Petersson. Mycket
egendomligt upplagt lopp av mig så här i efterhand som sagt.

Och än underligare blir det ju som sagt eftersom jag
faktiskt fram till ca 22 km hade svårt att hänga med mina trevliga medtävlare.
Nåja, det ger ju inte mycket i att spekulera kring dessa egendomligheter utan
hellre bara glädjas åt att kroppen plötsligt vaknade till.

Så jag väljer att inte va sur på att jag inte tog i mer i
början utan att va glad för att jag hade så mycket kvar mot slutet. Och när man
som nuförtiden tränar helt ostrukturerat och när man får tid och aldrig
överhuvudtaget springer några långpass längre får man ju liksom ta loppen för
vad de blir. Då kan man inte rusa åstad som om man hade förberett sig optimalt.
Så funkar det ju inte längre men två små kids (en på två år och en på 9
månader) hemma. Och det är ju det som gör mig så extra glad över att jag
orkade. Att man håller ihop det med hjälp av jobbpendlarlöpning och
löparbarnvagns-träning.

Och det är ju ganska trevligt att konstatera att löpning
med kidsen i löparvagnen på kuperade motionsspår faktiskt ger resultat i form
av ork ute i terrängen. Av förklarliga skäl är det ganska svårt att mäta vilken
form man är i när pendlar- och barnvagnslöpning är det som dominerar träningen.
Visst kan man ta i när man pendlarlöper men det är alltid ngt rödljus som
stoppar eller en massa hipsters i vägen på Götgatan som gör att man måste
springa sicksack 🙂 Desto skönare alltså att få bevis på att det funkar och ger
resultat.

Till detta ska läggas att jag, inte minst tack vare vår
femte familjemedlem Sixten (som har päls, är fyrbent och sjukt snabb och älskar
traillöpning), har rätt hyfsad teknik på klurigt underlag att plocka fram om
benen bara orkar. Har man en fyrbent trail-freak runt höfterna hänger man antingen med eller så kraschar man och slår sig. Haha. Så man ser till att lära sig att hänga med helt enkelt. Och det hjälper väl även att ha bott så nära Alperna i
över tio år. Det har ju blivit en och annan löptur i bergen. Men som sagt: man
kan ju ha all teknik i världen om man inte har orken…

Kom sedan någonstans runt 24 km ikapp Fredde och vi körde tillsammans
ner till kontrollen vid Nordens ark som bjuder på en massa go-fika efter ca
26,5 km (även om jag måste erkänna att det som såg ut som en chokladboll men
var ngt helt annat (och säkert mycket nyttigare) fastnade lite i halsen i ren
överraskning över att det inte var choklad, haha).

Jag vet ju att det väntar lång och seg stigning (d.v.s.
Freddes specialitet) just efter denna kontroll så jag var ganska säker på att
jag skulle få bita ihop rejält för att inte bli ifrånsprungen igen.

Döm om min förvåning dock när jag segade mig ifrån och
faktiskt till slut är 16 minuter före i mål. Och det trots att han tvålade till
sin fjolårstid med 20 minuter och kom in på fina 5:09. I och med att Fredde
inte tappade mot någon annan utan höll sin placering väl säger väl detta
återigen mer om mitt underliga upplägg än något annat. Hmmm…

I efterhand när jag stod där i mål och kände mig larvigt
fräsch kan man ju tycka att det va lite fegt att gå ut så lugnt. Man borde ju
våga spänna bågen lite mer. Men det var ju andra sidan mentalt väldigt skönt
att ha så pass mycket kvar i benen mot slutet. Och i ärlighetens namn trodde
jag faktiskt inte att jag skulle ha så bra drag i benen denna dag som jag till
slut hade. Kul att bli positivit överraskad dock 🙂

Nåja nog om det… konstateras kan f ö att jag sprang fel
tre gånger och fick vända tillbaka. Absolut inte arrangörernas fel. Banan är
helt perfekt utmärkt och springer man fel är det för att man tittat för mkt på
sina egna skor. Eller som i de två första fallen av felnavigering på löparen
framför som i sin tur tittade för mycket på sina egna skor. Tredje gången var
egentligen inte så mycket fel-kutning som att jag av någon anledning fick för
mig att banan hade gått en annan väg förra året upp på en höjd efter knappa 30
km. Vilket den ju inte alls hade… Det var nog bara det att jag ifjol var så
trött här att jag inte mindes riktigt. Men efter att ha stannat och letat
snarare än att kutat fel ett tag så hittade jag rätt. Och det hade jag nog
gjort direkt om jag bara litat på markeringarna. Alles in allem tror jag dock
inte att dessa felspringningar kostade så värst mycket. Kanske en minut eller
två men det är ju inget att gråta över en så här lång dag.

Sista milen (med undantag för sista 1,5-2 km på
motionsspår och inne i stan) är underbart elak. Riktigt fina stigar och ett
ständigt upp och ner bl.a. längs en brant sluttning där man säkert hade kunnat
hitta en rak stig nedanför men hur kul hade det varit. Här springer man och
önskar att man hade fått kuta med fräscha ben. Nu är det ju långt ifrån så.
Haha. Men i år var jag i alla fall bra mycket mindre slut än ifjol så mentalt
kändes denna biten grymt skön (även om det ju i ärlighetens namn inte gick i
några räser-farter direkt).

Fick mig förbi några tappra medtävlare till mot slutet och
när man kom nerklapprande för en stenig slänt med bara några kilometer kvar
säger en åskådare glatt: bra, topp-10. Vafan tänker jag… Skojar du?! Men så var
det visst. Jag gnetade förbi ett par likasinnade till och vips kom man in som
sjua.

Som vanligt ägnade jag sista milen, nej faktiskt än
längre, åt att sysselsätta mig med att försöka räkna ut min sluttid. Det är en
ganska skojig övning i
lura-sig-själv/dum-i-trötta-löpar-huvudet-sysselsättning. I och med att jag
hade lite dålig koll på hur långt det var kvar eftersom klockan aldrig blir
helt exakt när det är så oerhört varierad terräng, d.v.s. upp och ner och upp
och ner så kunde jag lura mig själv att ta i bara lite till.

Således sprang jag där och försökte räkna ut om det skulle
bli sub-5 och vilka farter jag måste hålla för att det ska bli det. Och eftersom
räknandet gick sådär så gnetade jag för säkerhets skull på med heder och fart
något så när intakt mellan säg km 30 och 36. Och fortsatte försöka räkna…
Vilket ju inte gav så mkt egentligen eftersom jag inte visste riktigt hur långt
det var kvar. Men det är en bra sysselsättning för hjärnan. Och lurar man sig
själv att man har lite mer bråttom än man har så håller det dessutom farten
uppe.

Egentligen visste jag ju redan när det var ca 6-7 km kvar
att det skulle bli sub-5. Även om man inte har rå-koll på distansen så räknar
man ju inte fel på så mycket som sju minuter. Och av någon anledning visste jag
att jag inte skulle gå på mig kramp. Vet inte varför jag visste det. Men ni som
sprungit mycket och långt och vet hur det känns när man har en bra dag fattar
vad jag menar. Man bara har den kollen. Man vet precis vilken fart det är som
gäller för att undvika krampen. Det innebär ju inte att den inte ligger där och
lurar som en orm i gräset redo att hoppa upp och slingra sig runt vader och lår
dock. Man måste så klart ha koll och hålla farten till just preciiiis där innan
krampen smäller till. Det ska rycka lite, lite så där gött då och då så man vet
att man inte springer och latar sig, men får inte nita fast en i marken. Ja ni
som vet, ni vet… 🙂 Och som sagt: bra dagar har man bara den kollen utan att
riktigt veta hur. Här tror jag även mitt myckna drickande hade hjälpt till bra.

Men jag lyckades faktiskt riktigt bra och överraskande
länge med att lura mig själv med det där sub-5-eller-inte-räknandet och därmed driva
på. Mest för att jag inte riktigt mindes exakt hur mkt kringelikrokar det var
eller inte var mot slutet. Det var ju onekligen en rätt fin känsla att komma
ner mot husen i Bovallstrand med en klocka som inte ens slagit om till 4:50
ännu.

Bra löd i benen (ja allt är visserligen relativt) sista
biten på asfalten in mot mål. Och sen en speaker som säger att man rullar in
som sjua! Ha! Secken dag i den bohusländska terrängen. En stund fylld av
coca-cola och chips senare kommer Fredde in på fin-fina 5:09. Slaktade sin tid
från förra året med 20 minuter.

Dessutom fick jag samlat in ca 3500 kronor till
Cancerfonden i samband med loppet. Inga jättesummor men många bäckar små. Och
om ni är fenor på tyska så kommer snart en liten race report på web-versionen
av österrikiska trail-magasinet Trailrunning Szene (www.trailrunning-szene.at). Eller
ja… Det är mer av en kärleksförklaring till SLTM än en race report 🙂

0 Comments

Submit a Comment

Please Login to Comment.

Testing

How are things working? Magnus

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

Jenny Nae: Å-simmet

Så var året sista open water simning gjord. Den 15 september gick Å-simmet, en öppetvatten tävling där mansimmar 3300 m i Lödde Å i skåne. Denna...

Intervju med vinnaren av den 3:e säsongen 2021!

STORT grattis till Kjell-Arne, vinnaren av den 3:e paceUP!-säsongen 2021! Här kommer en kort intervju med vinnaren: Namn: Kjell-Arne Ålder: 73 år...

Intervju med vinnaren av den 2:a säsongen 2021!

STORT grattis till Anna, vinnaren av den 2:a paceUP!-säsongen 2021! Här kommer en kort intervju med vinnaren: Namn: Anna Rolin Ålder: 53...

Jennys Sommarutmaning

Idag är sista dagen av Frida Södermarks Sommarutmaning, så glöm inte att logga dina sista pass idag 🌼. Varje aktivitet är en chans att vinna!...

paceUP! Nyhetsbrev Juni 2021

Newsletter in English  Snabba på och hämta en kopp kaffe - det är dags för månadens läsning från paceUP! Företagsutmaningar som skapar starkare...

🌼 Fridas Sommarutmaning 🌼

Nu när många lopp och gemensamma träningspass fortsatt ställs in får vi se till att peppa varandra extra mycket. PaceUP! vill hålla dig fortsatt...

Testing

How are things working? Magnus

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

Jenny Nae: Å-simmet

Så var året sista open water simning gjord. Den 15 september gick Å-simmet, en öppetvatten tävling där mansimmar 3300 m i Lödde Å i skåne. Denna...

Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.