Åsså en liten tävling igen.

Jag, Jesper Forsman och 600 skolungar sprang i eftermiddags traditionsenligt runt ringmuren och det var kul som vanligt.

Himla kul att Jesper dök upp och sprang, det gjorde att jag slapp känna mig alltför fånig efter att ha sprungit först i mål.

Redan under joggen ner till Östergravar kände jag att långa tajts var helt fel – solen var dessutom på väg fram och vädret kändes plötsligt riktigt somrigt. Precis som i fjol, för övrigt.

Jesper är ju en gedigen löpare som, när han är fullt frisk och topptränad, inte ska ha några problem att slå mig. Han har dock dragits med sega skadeproblem så statusen var lite oklar före start. Detsamma gällde kanske mig, som senaste dygnet känt av samma bubblande lågintensiva infektion som troligtvis sabbade mitt Lidingölopp.

Jag närmast lunkade ut från startfållan men fick snällt gasa på sedan när Jesper drog upp tempot. Alla elever utom en av Jespers Desideria-killar var tryggt avhängda efter drygt 100 meter, men det var tydligt att Jesper var rejält sugen på ett race. Helvete, så han drog iväg nedför Nordergravar. Jag gjorde mitt bästa för att hänga på men han fick en lucka på kanske 20 meter. Desideriakillen låg fortfarande kvar ganska nära bakom mig ända ner till strandpromenaden, men där släppte han och försvann raskt bakåt.

Luckan till Jesper låg nu ganska konstant fram till strax före Kruttornet. Han plockade spurtpriset men något hade hänt med tempot för nu närmade jag mig raskt. Inne i Almedalen kom jag ikapp och förbi och nu var bara frågan om Lotsbacken skulle fälla avgörandet.

Vid foten av Lotsbacken hade jag fått ungefär samma lucka som Jesper tidigare haft på mig och jag försökte hitta en lagom kompromiss mellan att fortsätta grilla och att spara på de egna krafterna i backen. Det var tungt men uppe vid backkrönet anade jag att han i vart fall inte kommit märkbart närmare. Då borde det vara lugnt, bara att beta av sista knappa kilometern in i mål.

Utmed muren vid busstationen försökte jag lyssna och spana efter skuggor för att få någon uppfattning om han hotade, men det verkade lugnt. Det var tur det, för nu kändes det lite segt i benen.

In i mål på 14:12, vilket var en putsning med 21 sekunder på fjolårets s k banrekord. Se där vad lite konkurrens kan göra – förra året kunde jag i princip bestämma tempot själv hela vägen. Banan är cirka 3,9 km vilket ger en snittfart på 3:38.

Jesper kom in ca en halvminut efter, efter att ha mattats påtagligt sista kilometern. Bra jobbat ändå, med tanke på att han knappt sprungit på över ett år. På första halvan märktes tydligt vad han är kapabel till, att sedan inte orken räckte i dag är inte så konstigt. Jag håller tummarna för att han kommer tillbaka till sin egentliga nivå – det vore ett välkommet tillskott i Kyrkstafett-laget om inte annat.

De första tre skolkillarna och den första tjejen i mål såg alla ut att ha sina familjerötter i östra Afrika. En slump? Forskare påstår att det inte går att bevisa några genetiska fördelar men ibland behöver man ju bara använda ögonen. Om man i det här fallet dessutom tänker på att det totala antalet deltagande elever med afrikanskt påbrå var ungefär de där fyra (kanske någon enstaka till) så blir det ännu mer tankeväckande.