Så knyter vi ihop det hemmaförlagda träningslägret. 237 km på två veckor och båda benen sitter kvar. Det var lite risk att vänstern skulle ramla av efter torsdagens backintervaller så på fredagen blev det vila. Om sanningen ska fram var jag inte helt säker på att det satt riktigt fast i dag heller men skam den som ger sig.

I fin eftermiddagssol stånkade således jag och den lilla råttan iväg norrut för en timme för oss själva innan det var dags att hämta upp Fred.

Fascinerande nog finns det fortfarande stigar – och då menar jag ordentliga stigar – i närområdet som jag aldrig sprungit på. I dag letade jag upp en sådan. Jag brukar ju ofta springa Kärleksstigen ut mot Snäck men i dag klev jag upp på hyllan ovanför. Från den gamla medeltida galgen – undrar om de stackars krakar som tog in sina sista vyer där kunde lägga märke till hur vansinnigt vacker utsikt det är där, eller om korparna som hackade i sig resterna av föregående veckas huvudpersoner liksom störde skönhetsupplevelsen? – går en jättefin stig förbi den gamla speedwaybanan och vidare genom skogen för att ansluta precis där Kärleksstigen slutar.

Jag kunde inte låta bli att tänka på den gamle speedwaycoachen Kurre som förklarade Bysarnas starka hemmaresultat med att “sorkarna hittar i sin egen oval”. Kanske ett av de skönaste citaten jag lyckades samla in under min korta sportreporterkarriär. 

Efter att ha hämtat upp Fred, som körde andra passet för dagen, vände vi söderut och vände uppe på Högklint. Gotland och Östersjön jobbade riktigt bra ihop med att få oss att känna att vi valt en okej plats för vår träning. Sol, svag vind, inte en käft i närheten och fri vy mot över höga kusten mot Tofta åt ena hållet och upp mot Visby åt andra hållet. Well. well.

Summa summarum: det gick ju bra det här, och jag tror att gårdagens “jävlar, nu körde jag sönder mig”-känslor var tilltagna i överkant. Men det får bli en riktigt lugn vecka nu så kroppen kan tillgodogöra sig manglingen innan jag växlar upp igen.