När jag springer försvinner jag in i någon form av dimma ibland. Hjärnan lägger ner all verksamhet utom den som går åt för att springa. Det är inte så bra alla gånger. Det gick tungt att komma igång idag, det var verkligen trögt i början men så småningom vaknade benen till liv och tempot för dagen kändes både rimligt och skönt. 7-minuterstempo stod det på schemat och det var väl inte överdrivet på något vis.

Spångavägen gick bra, de långa sugande backarna kändes men jag tuffade på. Kom till Brommaplan och följde Drottningsholmsvägen mot Tranebergsbron, där är allt i princip uppför i olika grader så det var bara att slappna av och rulla på. Där någonstans zoomade jag ut. Noterade att jag passerade Rålis eftersom jag måste börja väja för folk, och passerade macken där jag fyllde på vatten i flaskorna (vid 15km ungefär).

Och det var här jag gjorde dagens miss. Jag glömde tanka energi. Jag hade ingen gel med mig och tänkte inte ens på att köpa något i butiken som faktiskt var öppen. Jag mådde bra, ville fortsätta innan jag blev kall och jag var lite utzoomad fortfarande. Så jag drog vidare, och zoomade ut igen. Vid Pampas marina, vid 19km, var det blankis och snorhalt fortfarande så där blev jag bryskt medveten om att det kan vara förenat med livsfara att vara för utzoomad. Förutom att jag var lite småskärrad så kändes det bra fortfarande.

Sen sa det klonk i pannbenet. Jag tittade faktiskt på klockan, 2h 20 minuter exakt hade jag varit ute då. Prick 2 mil. Jag tänkte att det här vill jag studera när jag kommer hem, vad i hela fridens namn hände nu. Det gick tungt, musklerna värkte av trötthet, pulsen rusade för minsta lilla och det kändes helt enkelt som om någon bytt skorna mot betongdojor. Jag gnetade på och tog mig förbi ICA Maxi i Solna, där jag också brukar fylla på vatten vid behov. Passerade Hemköp i Sumpan, nästan 24km, när det slog mig: ENERGI!!!!

Äntligen vaknade en synaps och gjorde sitt jobb. In på Hemköp och köpte den största monsterbananen de hade och tre chokladbitar så att jag skulle ha lite att gotta mig med resten av vägen. Jag återfick aldrig samma studs och fart trots den nya energin, men jag hoppas jag lärde mig en läxa. Man ska vara lite försiktig med att zooma ut och koppla ner.