Igår, efter att jag gjort förra inlägget snubblade jag stenhårt på vår högst stationära säng och slog i lilltån så den domnade bort. Redan det borde väl varit en varningssignal, det gjorde inte ont. I vanliga fall hoppar och svär jag så det ekar när jag slår i den, men den här gången snubblade jag runt lite och tyckte det var högt otrevligt.

Jämfört med hur den brukar se ut är den tjock som en prinskorv och kameran lyckades inte fånga den mörka färgen, som dessutom sträcker sig in mellan tårna och ner på baksidan nästan hela vägen runt tån.

Januariutmaningen går resolut i stöpet med andra ord, inga 70km löpning med den här foten.

Nåja, är den av så gör vårdcentralen inget ändå så det är väl bara att nynna vidare på “Vandraren” och hoppas att det går över.

“Det gör ont men gå ändå, du kan alltid vända om. Det gör ont men gå ändå. Du är här, men du kom som en vandrare.”