Det är jobbigt för en gammal man att ha yngre klubbkamrater med rakt stigande formkurvor. Ta Tommy Öman, till exempel. Han är så oerhört ung att han inte blir veteranklassad förrän om ett par år. Som relativt ny löpare utvecklas han dessutom i rasande fart. Så sent som i höstas gick han i mål när jag funderade på att kliva in i duschen, i vinter har han närmat sig för varje tävling och i går kom det där oundvikliga ögonblicket.

Men vi tar det väl från början.

Foten som oroat mig lite på förmiddagen vållade inga bekymmer ens när den utsattes för den lite okonventionella uppvärmningen i form av en halvtimmes innebandy. Under joggen ner mot Östergravar kändes det däremot som om jag spillt ganska mycket kraft – att jogga i lugn och jämn fart under en innebandymatch är liksom inte möjligt.

Våren hade äntligen slagit till ordentligt så strax före start strippade jag till linne på överkroppen, även om det kombinerades med långa tajts. Sol och hygglig temperatur men däremot friska vindar från söder, det vill säga motvind på tillbakavägen, så var förhållandena.

Efter start blandades det orange kraftfältet i täten med lite andra färger då en grupp yngre förmågor gick med i inledningen. Efter den korta branten upp mot Kung Magnus väg såg det dock ut som förväntat – Fred och Daniel i gemensam tätposition, kort lucka till Henrik och sedan kort lucka till mig och min ryggsäck. Tommy.

Henrik skaffade sig tidigt en lucka på mellan 5 och 10 sekunder och av någon anledning som jag så här i efterhand har väldigt svårt att identifiera så valde jag att ge honom den. Efter de första 500 metrarna var sedan luckan relativt konstant ända till sista varvet då Tommys och mitt taktikspel kostade lite fart.

De första två varven var således ganska händelselösa. Fred och Daniel drog som väntat ifrån i sitt alldeles egna race (som i vanlig ordning slutade med att Stålmannen från Dalhem plockade fram de långa benen mot slutet och drog ifrån Fred som lite avstannande gick i mål 20 sekunder efter) och vi andra gnuggade på där bakom. Första varvet klockade jag till 5:15 och andra till 5:28, så jag förstod tidigt att frågan om fokus på tid eller placering redan var besvarad. Någon vidare tid skulle det inte bli utan det var Tommy som skulle slås. Några gånger närde jag seriösa planer på att försöka täta luckan fram till Henrik men det blev aldrig verkstad av dem. Återigen har jag svårt att besvara varför. Det var väl jobbigt, antar jag.

In på sista varvet kunde man nästan höra hur jag och Tommy började aktivera hjärnorna. Nu gällde det att disponera rätt. Mjölksyreschack?

Tommy gjorde det första draget. När vi kom upp utmed Kung Magnus väg klev han om, och jag upprepade som ett mantra “häng på nu, vik inte ner dig”. Det visade sig lättare än väntat eftersom Tommy hade vänligheten att inte höja farten. Snarare sjönk tempot något, vilket var bedrägligt skönt när vi vek ner för slänten in i gravarna igen. Jag höll Tommys rygg i motvinden och planerade mitt motdrag. Det fick inte komma för sent för Tommy har en betydligt vassare spurt än jag, så jag valde att tjonga in högsta växeln när vi nått toppen av banken, uppskattningsvis 400 meter från mål.

Tommys flåsande lät underbart ansträngt bakom mig (jag väljer här att inte närmare gå in på hur jag själv lät) men inte fan släppte han taget om min rygg för det. Avståndet kan ha varit ett par, kanske tre meter, men det växte inte. När vi kom över “krönet” och hade den svaga lutningen ner mot mål kvar var luckan som störst, kanske uppemot fyra meter, men den mentala gummisnodden brast aldrig utan Tommy bet sig tappert kvar.

Nu var bara frågan om han hade några krafter kvar för att mobilisera sin snabbare spurtväxel. Med mindre än 50 meter kvar kom motdraget. Det var ingen stormvind som blåste förbi, men han tog sig upp i sidan och liksom segade sig till någon meter. In i målfållan var Tommys ledning odiskutabel, trots att det i tid inte kan ha skilt mer än ett par tiondelar av en sekund mellan oss. Båda stannade klockorna på 15:41, men det var Tommy som dragit det längsta strået.

Glädjeyttringarna över denna triumf efteråt var, det ska sägas, ganska återhållsamma. Herr Öman rasade ihop som en strokepatient och var marginellt kontaktbar de första minutrarna efter målgång. Ingen tvekan om att det var tomt på kontot där och ska jag försöka skissa alternativa scenarier där jag istället vunnit tvekampen så måste de bygga på en högre fart i ett tidigare skede. Samtidigt har Tommy nu visat flera gånger att han är en överjävel på att bita sig kvar i rygg även när det egentligen går lite för fort för honom. Bra för honom, bra för Roma, synd för mig…

Mina tider i detta lopp har nu rasat från 15:18 för två år sedan, via 15:28 i fjol, till 15:41 i år. Är det månne åldern som börjar att beröva mig den lilla snabbhet jag besuttit, eller handlar det om dagsform och hur loppen utvecklats? Innebandyn tog definitivt på krafterna, men jag har å andra sidan varit mer nedtränad inför loppet de föregående åren.

Henrik målade för övrigt på 15:29, och det borde ju således inte ha varit någon omöjlighet att hänga på honom och fajtas. Var jag slö i början?

Jag får intala mig att det var bandyn som spökade och inte låtsas om något annat. Samt koncentrera mig på längre distanser. Och där har junker Öman nog ännu en liten bit kvar innan han slår mig.

Tror jag.