Första 3 timmarna höll vi stenjämnt tempo, 1:20 per varv (ca 6:53/km). Efter vändningen sänkte jag tempot till 1:30 per varv och nöjde mig med att myslöpa, småprata och bara trivas. Jag var så hejdlöst nöjd med de första 3 timmarna att jag bara ville lufsa runt och trivas och njuta av att det gick så bra, och då bara fortsatte det gå bra. Pausade lite då och då, gick lite när jag ville och älskade varenda sekund. När jag passerade maran på 5h12 kunde jag inte sluta le, och resten av loppet var jag bara stenlycklig och struntade i tempo och sånt. Jag bara njöt. Vid 44km visste jag att jag knäckt personbästa på 6H också så då blev jag smått euforisk. Det har inte riktigt lagt sig än, jag är fortfarande ruggigt glad! Det här var mys!
Det var spännande att följa eliten också, Jonas Buud sprang ohotad och vindsnabbt som de flesta visste att han skulle göra. Han nådde nästan 9 mil, en ohyggligt lång distans om man börjar fundera på det. I alla fall om den ska tillryggaläggas på 6 timmar. Mycket inspirerande att se. Det blev svenskt rekord på damsidan också, en betydligt mer rafflande duell – tjejerna stred hela vägen till målskottet! Jäklar så de kan springa, topplöparna. Det är ju inte utan att man blir inspirerad och lyfter sig i håret lite under sådana omständigheter, eller hur?
Grymt. Vilken insats. Massa virituella hyllningar till ditt lopp. GRATTIS ANNICA. mvh d;)
Det hänger lite på vilket väder vi får också (inomhusmiljön är ju perfekt kontrollerad), men visst kommer det att gå lite fortare i fortsättningen 🙂
Jag tror bara att det handlar om att våga gå ut i liiite högre tempo, så är du där. Uthålligheten har du ju helt klart.
Ja med tanke på hur jag inte satsade utan bara tog det lugnt så måste det ju gå att kapa lite till. I Karlstad fortsatte jag ju i över trekvart efter marapasseringen, om jag inte behöver göra det kan jag säkert skruva upp tempot lite till 🙂
Sub 5 timmar på en “vanlig” mara lär vara nemas problemas nu 🙂
Tack 🙂
Enda gången under de sista 3 timmarna som jag medvetet satsade lite på att inte söla för mycket var under de sista kilometrarna till maran. Då försökte jag sluta lalla omkring och trampa på lite, mest bestod väl disciplinen i att inte stanna i kontrollen utan ta det jag skulle ha och börja gå direkt. Man vinner en massa tid på att inte stå och jollra med funkisarna hur trevliga de än är 🙂
Efter det var det bara myslöpning som gällde, sprang inte fortare än att jag trivdes och gick när det kändes som att jag behövde det.
Grattis! Flitens belöning.
Snyggt tjejen. Du börjar bli farlig 🙂
Stort grattis – du är grym!!! 😀
Grattis! 😀 Härlig berättelese!
Grattis 🙂 Underbart! Endorfin är häftigt 🙂
Grattis! 🙂
*flinar brett* …… extra härligt!
Jag var med och kan bara intyga.
Jag kollapsade efter min egen maraplacering och lade mig ned på höjdhopparmattorna med god utsikt på löparna som passerade varvningstidtagningen.
Jag såg på Annica att något stort var på gång. Ett par varv senare sprack ansiktet upp i ett brett leende. Armarna for i luften och jag förstod att här hade något väsentligt uppnåtts. Att det hade med maradistansen att göra låg ju nära till hands att gissa.
Faktum är att Annica slog inte bara sitt eget rekord utan bräckte en hel rad löpare i samma slevsläng. Inklusive mig. Jag fick se mig slagen med tiotalet varv. Huva! – nu blir det minsann hårdkörning fram till TEC.
Härligt… grattis igen. Där skulle man varit med 🙂
Med en halvtimma 🙂
Grattis! Bra jobbat! Är inte 5:12 pers på maran?