Sista före maran alltså. På dagens schema stod klättring och jag känner att jag kanske kunde ha koncentrerat mig lite mer. Men jag hade svårt att fokusera och göra det jag skulle. Inte så konstigt kanske med tanke på att det var sista träningspasset före maran.

Bouldrade lite som avslutning och det var lika läskigt som vanligt. Särskilt otäckt är det att hoppa ner på den mjuka mattan – tänk om man stukar sig!!! Kom på det när jag var ganska högt uppe och blev så rädd att jag blev tuvngen att klättra ner. Då tyckte jag det fick vara nog, så jag gick hem.

På vägen hem hade någon idiot plockat bort skyddsgallret vid rulltrappan, så det var som ett djupt dike precis före rulltrappan, men det syntes inte eftersom allt var betongfärgat. Glatt kommer jag stegandes och kliver ner i gropen och håller på att bryta benen av mig!

Det högg till i högerhöften som om någon körde in en kniv i ljumsken och vred om, och självklart trodde jag att det onda i höften slagits upp igen. Nu har det nästan gått över, men kvar har jag en molande obehaglig värk djupt inne i höften som påminnelse om att man ska se sig för vart man sätter fötterna.

Inte ens en liten varningsskylt hade de satt upp, trots att de uppenbarligen höll på att jobba med något där. Knäpprötterna hade gått och fikat, för en stund senare när jag passerade där igen så hade de ställt upp cementsäckar vid gropen. Det var så dags då.

Nå, nu ska jag vila resten av veckan så det får väl bli maxdos Ipren, god mat, en rejäl idrottsmassage (på Salveo) och djup sömn. Mer kan jag inte göra nu.