Jag har träningsvärk så jag knappt kan sätta mig eller gå som folk, men jävlar vad jag kan springa! Det kändes som om kroppen visste vad som krävdes av den, kanske kände kroppen igen aktiviteten (det borde den göra). Hur som helst tog det någon kilometer innan jag blev mjuk och blodcirkulationen kom igång, och sen rullade det bara på. Fascinerande nog, jag som inte trodde det skulle bli något pass knappt, än mindre ett bra ett!! Det var bara att åka med!
Det blev faktiskt ett perfekt pass, visst var det jobbigt att slappna av och vissa saker guppade lite mer än vad som var skönt men det är petitesser i sammanhanget! Sjukt bra pass efter omständigheterna! Jag som först inte trodde jag skulle komma iväg ens! Gissa om tuppkammen växte nu 🙂
Strax över 20km på 2h 15 min är helt i enlighet med planen i schemat, och det fixade jag trots en episk träningsvärk. Helt makalöst vilken förunderlig manick kroppen är.
Det krävde lite mer koncentration än vanligt för att inte krypa ihop och börja spänna sig i onödan, så jag fick dra ner musiken för att kunna hålla fokus och behålla den lätta känslan. Den känslan var spröd i dag, i brist på bättre förklaringar. Jag hade mycket lite manöverutrymme och hade lätt kunnat ramla över i “snorjobbigt” om jag inte hade passat mig. Därav decibelminskningen 🙂
Bäst jag tuffade på hemåt blev jag så där tacksam som jag kan bli ibland, och tänkte på hur lyckligt lottad jag är som kan springa och njuter av det. Men mest tacksam var jag för att kroppen ställde upp så bredvilligt på en runda, trots att jag från början knappt trodde jag skulle kunna gå ner för trapporna i huset.
Toppen!!! 🙂
🙂