Jag hade en plan.

Frågan i träningssammanhang är hur man ska förhålla sig till när en plan så att säga spricker åt rätt håll, det vill säga att man överpresterar.

Om man till exempel, som i dag, tänkt köra 800-ingar i den snabbare delen av tröskelspektrumet men river av dem i planerad tävlingsfart på milen i stället, är det bra?

Det kan ju vara ett tecken på att jag har en bättre form än jag trodde, men det också vara ett tecken på att det är förtvivlat svårt att hålla igen när man kör intervaller på bana. Möjligen är det en kombination.

Tävlingssynapserna i reptilhjärnan triggar så lätt igång när man känner tartanens mjuka svikt under sulorna. Men jag har faktiskt en tävling på lördag, så det kunde ju vara lämpligt att spara krutet tills dess.

Å andra sidan var jag trött men långt ifrån utmattad och förbrukad när jag tryckte av klockan efter sista (och snabbaste) intervallen, så jag ska kanske inte oroa mig utan vara glad att det flöt på bra. Självförtroende är ju en inte helt oviktig faktor att ha med sig till starten i ett lopp.

Summa summarum: ganska nöjd, men ett regelrätt tröskelpass blev det kanske inte.