Det var så mycket skönare att springa ute idag, jämfört med igår. Benen kändes lätta och löpvilliga, skorna vägde ingenting jämfört med igår och till och med backarna kändes mindre branta idag.

Råstensgatan är alltid jobbig förstås, det är därför jag springer där och det är av samma anledning jag väljer väg sopm jag gör i Hallonbergen. Sega, långa motlut, korta branta backar och allmänt slitigt för baksidorna. Jag tror det ger bra reslutat att smyga in sånt i rundorna, och inte bara springa i backe på backpassen.

Om inte annat ger det ett visst självförtroende att veta att man minsann knäckt brantaste backen i grannskapet 🙂

Har fått med några medlut och branta nerförsbackar också, det är ett område som känns viktigt att lära sig behärska. Det är svårt att springa avslappnat i nerförsbackar och ändå behålla den goda tekniken. Det är lätt hänt att man börjar fäkta och flaxa med armarna, sätter i fötterna framför sig eller gör något annat tossigt. Men man lär så länge man lever, jag jobbar på tekniken och jag tycker jag gör framsteg – åtminstone känns det så 🙂