Och dagen efter att Vår Herre skapat busgroggen mådde han så illa att Han på ren jävelskap skapade myggan.

Eller hur kan det annars ha gått till? Sista veckan i sommarstugan krympte till ett dygns städmani sedan en veritabel explosion av myggor gjort Kyllaj helt odrägligt. Vackert att se på om man befinner sig inomhus, liksom.

I går morse kom jag upp attans tidigt (jo, det surrade i sovrummet) och började löpturen strax före 6. Jag snörde på mig skorna nere vid stenstranden med en yrvaken sol hängande strax över Furillen och havet som en spegel. Total stillhet om det inte vore för – dzzzzzzzzzzzzzzz. Jävla mygg.

Vid dessa arla expeditioner tar det en stund för min gamla kropp att lösa upp likstelheten men efter fem minuter eller så började det att likna löpning. Efter att ha svängt upp för Kyllajbacken gav jag mig in på den lilla skogsvägen över det äldsta kalkbrottet och vidare ut mot St Olofsholmsvägen. Väl där vidare på tvärsövervägen mot Smöjen och ut på min favoritslinga i hela världen – runt de vattenfyllda kalkbrotten och ut på den yttersta delen på Smöjen-udden. Kolla bilden så fattar ni.

Väl hemma på “vår” strand igen efter drygt 15 km på 1.07 stannade jag för att ta in skönheten. Dzzzzzzzzzzzzz. Jävla mygg.

Av med skor och kläder för att (dzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Jävla mygg) ta ett svalkande bad. Det är inte ofta man kan sitta ute i vattnet och blicka mot horisonten utan att ytan bryts av så mycket som en krusning. Ah, vilken nju… dzzzzzzzzzzzzzzz.

Jävla mygg.