Ska man ha osis med vindstyrkan gäller det att ha tur med vindriktningen. Gammalt löparordspråk.

Lucialoppet 2013 var min chans till revansch efter ett resultatmässigt skitår. Nu, de senaste veckorna, har plötsligt klippet i steget kommit efter att jag hela året haft bly i benen. Men skulle jag kunna rå på mitt gamla banrekord 39:36 på Lucialoppets 10,6 km? Eller skulle jag satsa på brödrosten på korta banan?

Efter mycket velande bestämde jag mig samma morgon för att spänna bågen, trots att vinterns första snö erbjöd fläckvis ishalka och nordnordvästvinden pumpade på strax under kuling. Planen, eller om det var en förhoppning, var att kunna hålla ihop med Henrik och Olof i motvinden på första halvan för att sedan köra var man för sig.

Efter att ha överlevt de två snorhala 90-graderssvängarna efter starten verkade det lovande. Daniel tog som väntat ledningen och drog ifrån redan efter ett par hundra meter. Stackars Fred orkade inte hålla hans rygg men var också för snabb för klungan och hamnade ensam i mitten, där han sprang och slängde längtansfulla blickar bakåt.

Henrik, jag, Olof och ungtuppen Daniel Antonsson bildade snart en relativt välordnad klunga, där Henrik gjorde grovjobbet de första kilometrarna. Vi öppnade på 3:30-3:33 på första två, så det gick tydligen att springa på i vinden. Det var inte rak motvind utan eländet kom snett från vänster.

På andra halvan av Allégatans oändliga raka dog tempot plötsligt när Henrik tröttnade på att plöja vind och ingen annan hade lust att ta över. Efter en stund tog jag på mig tagelskjortan och återbördade farten till normalläge. Efter ett par minuter vinkade jag resolut fram Antonsson till täten och han lydde snällt. När jag gick in bakom Henriks rygg var det en riktig aha-upplevelse – å fan, var det så mycket skillnad att ligga i baksug?

Apropå baksug. Den fjärde löparen i klungan, en viss f d grisbonde från centrala Gotland, lät oblygt oss andra dela på bördan. Av en halvmil motvind tog han täten kanske 500 meter. Rutinerat, Olof…

Efter Bingebyhallen svänger banan av mot havet och där var det dags för den rena motvinden. Förbi Korpen låg jag i baksug, sedan stannade klungan igen och jag fick gå upp och göra mitt sista dagsverke innan vi fick elementen på vår sida. Farten hade sjunkit stadigt sedan öppningskilometern och bottnade nu på 3:55 innan det var dags att speeda upp igen.

Vid Norrgattrondellen, ovanför Lasarettsbacken, var det dags för dagens andra startskott. Nu behövde vi inte varandras ryggar längre – the race was on.

Henrik och Olof – vart kom han i från? – satte nu full fart nerför backen och jag kämpade på för att hålla kontakten. Även Lill-Daniel fick börja kämpa och han sladdade efter nån meter redan här. I kurvan utanför Norderport blev det enbenslöpning när vi slirade på vänsterbenen i svängen. Inga benbrott eller hjärnskakningar påverkade resultatet i loppet och det får vi vara nöjda med.

När vi kom ut på strandpromenaden nedanför muren friskade vinden på rejält snett akterifrån. Nu var farten återställd till 3:34-3:35. Olof drog med sina karaktäristiska ryck, Henrik kämpade för att hålla kontakten och jag gjorde detsamma för att inte släppa honom. Daniel utkämpade säkert samma kamp, men han hade redan släppt den omedelbara kontakten.

Vid Kruttornet fångade Tommy Söderlunds kamera Gubbklungan med Olof i grillförkläde och Henrik och jag på gallret. Vid det laget hade vi nog en fin stekyta. Jag var dock fortfarande inte avhängd och i huvudet försökte jag styra monologen till temat “Vi hänger med”.

Utmed hamnskjulen blev det allt svårare, inte minst när halkan stundtals gjorde att det blev två steg framåt och ett bakåt. Klungan blev en orm och vid hamnterminalen klockade jag tre sekunder fram till Henrik. En glugg, men ingen avgrund. Det var så att säga is, men det stod ingen kossa på den.

Uppför Färjeledsbacken fick vi denna underliga dag avnjuta rak medvind som liksom knuffade oss uppför. Jag vill inte påstå att det någonsin kan vara en njutning med 900 meter uppförsbacke i slutet av ett lopp, men så lite jävligt som den här gången har det nog aldrig varit förr. Tempot droppade till 4 blankt, men det får betraktas som helt ok i uppförsbacke.

Gubbkampen var inte avgjord. Olof hade visserligen ökat luckan något och kändes som en ganska klar trea i loppet, men jag hade tagit in på Henrik och var i höjd med Bilcity bara en sekund efter. “Ända in i kaklet” hördes rösten i skallen förkunna. Daniel hade jag sist sett till nånstans nere i hamnen, då på betryggande avstånd – minst tio sekunder, kanske mer. Han skulle ju inte kunna hota i alla fall. Trodde jag, och lät bli att titta bakåt. För det gör man ju bara inte.

Det fortsatta uppförslutet på Färjeleden efter rondellen drog Henrik ifrån igen. Inte dramatiskt, men klart märkbart. Jag ville gärna plocka honom, men allra mest intresserad var jag av vad klockan skulle visa vid 10 km – visst hade jag väl korn på perset?

Jodå, milen på 37:04, efter en 3:47-kilometer. Med lite kraftsamling skulle till och med sub 39 vara möjligt. 600 meter under 1:56 ger 3:13-fart, så det var ju inte givet men absolut inte omöjligt. Särskilt inte med tanke på att topografin nu slutat jävlas. Från trafikljusen är det svagt nedför eller plant hela vägen in i mål.

Där låg mitt fokus och därmed hade jag inte en tanke på att snegla bakåt för att upptäcka den mörka skuggan som smugit sig ikapp. Ungtuppen var tydligen inte nackad. Men blåsten gjorde att jag inte uppfattade stegen bakifrån så om det var jag ännu lyckligt ovetande.

Med 30 meter till mål hade jag ögonen på stora målklockan. 38:48, 38:49 – jo, det här borde gå vägen. Då, från ingenstans, kom junior-Daniel farande som om fan var lös. Nu är han ungefär hälften så gammal som jag, och sprint har dessutom aldrig varit min styrka, så i detta läge var det helt kört. Med ett “neeeeeej, faaaaaaaaaaan!”-vrål fick jag se honom smita i mål före mig. Trots att jag spurtade för allt jag hade drog han ifrån med två sekunder på den lilla biten in i mål. Bra fart, ungjävel…

Frånsett min besvikelse över den torskade placeringen får man ödmjukt lyfta på hatten inför Daniels återhämtning. Att spurta ner en gammal farbror var kanske varken svårt eller särskilt snällt men att jobba sig tillbaka i loppet efter att ha blivit så klart avhängd var en riktig bedrift. Hade jag upptäckt honom vid trafikljuskorsningen med 600 meter kvar hade det kunnat bli både kamp och jävligt plågsamt, med oklar utgång, men i en ren spurtstrid hade jag inte en suck.

Ett par korta timmar fick jag i stället glädja mig åt att ha spräckt 39-vallen. Min egen klocka fick jag inte stopp på direkt och den visade märkligt nog 39:10 men den stora klockan hade inte tickat längre än till 38:55 när jag passerade.

Det visade sig tyvärr bero på osynk snarare än min oerhörda snabbhet, för när de officiella tiderna lades upp på eftermiddagen hade jag plötsligt hamnat på fel sida gränsen. 39:04. Bajs.

Men varken tappade spurtstrider eller missade minutvallar kunde få ner mina mungipor den här gången. Efter en säsong där resultaten som bäst varit sisådär och som sämst pinsamma, trots att jag aldrig tränat så mycket hade jag börjat förlika mig med att utvecklingskurvan vänt nedåt. Den siktade så att säga mera mot graven än mot himlen.

Därför var det ohyggligt skönt att bevisa för mig själv att med några veckors ordentliga kvalitetspass gick det fortfarande att jaga lite fart ur den gamla gubbakroppen. Snittfart 3:41 över 10,6 km i halka och halv storm är ju faktiskt inte helt värdelöst för en åldrande motionär.

På kvällen samlades styrkorna igen för två timmars utomhusbad (!) i Hamnhotellets bubbelkopp och förtäring på Surfer’s. Fett nice, som jag skulle ha sagt om jag varit en gammal gubbe som försökte låta ung och hipp. Det är jag ju inte, så jag nöjer mig med att konstatera att det blev en angenäm afton.