Dagen började allt annat än bra, skorna satt fel och löpbanden (två stycken) envisades med att få “error 23” hela tiden. Dessutom ville pulsbandet först inte sända puls och det satt åt för hårt. Allt strulade och jag kände mig inte på topp.
Växlande mellan 0,5 och 1% lutning, för att ha något att göra medan jag sprang de första 3km. Det kändes som att det gick väldigt sakta idag – tiden alltså, tempot var högt kändes det som. Men en blick på pulsen, som snittade 148 de första 3km, talade om för mig att vad det än var så var det psykiskt. Snittpulsen under de följande kilometrarna höll sig runt 160 så gott som hela tiden, det var bara under spurten som den steg till toppnoteringen 172.
Att jag aldrig ska lära mig att börja spurta i tid, idag missade jag nästan hela spurten! Ändå landade jag på respektabla 29:47 på 5km och det får jag väl ändå vara nöjd med. Hade jag tänkt på det hade jag rivit av 2km till och kanske putsat mil-tiden lite, det var nästan läge för det idag. Orkat hade jag definitivt gjort, så det finns mer att hämta helt klart.
Det bådar gott inför kommande träningsvecka. Förhoppningsvis ska jag hinna med lite intervaller, gärna lite backe och jag vill absolut få till ett långpass. Så mycket kul, så lite tid!
Tack, ja det är så frestande att ge sig på alla möjliga projekt när kroppen känns så stark. Jag får vara lite försiktig så jag inte går för långt och begär mer än kroppen hinner kompensera för.
Vila är nödvändigt, jag helgar fredagarna fortfarande. Alltid vila på fredagarna. Och så har jag option på onsdagarna, då kan jag göra som jag vill. Lätt jogg, vila, cykel, styrka… Det kroppen tycker känns rätt och bra och riktigt helt enkelt. Det fungerar bra för mig, då blir det oftast en balanserad vecka 🙂
Härligt jobbat! Du är verkligen inne i en “stark-period” just nu. Underbart! 🙂
Visst är det snärjigt och ett elände – för mycket kul att hitta på med träningen och på tok för få dagar.
Och så måste man vila ibland – fan ta’t! 😉